Inlägg
av Brendan » tor 02 jul 2009, 19:34
Seawolf, håller du fast vid vad du skrev 2003 om räfflor?
"Lektion 2
Enligt några olika patent och forskningsrapporter så minskar man tendensen till turbulent strömning med att införa polymerer i vätskan omkring gränsskiktet. En specifik forskningsrapport påvisar att man även minskar turbulensen i ett rör med strömmande vatten om man i vattenpelarens inre del inför en aning polymerer. Man förklarar sedan detta med polymerens vibrationsdämpande egenskaper. Det man bör häpna över tills man förstår orsak och verkan i detta är att polymeren alltså inte behöver närvar i själva gränsskiktet.
Polymerinblandning i vattnet runt en tävlingssegelbåt är som bekant förbjudet i reglerna.
Andra patent och forskningsrapporter påvisar att strömningsmotståndet minskar om kroppens ytskikt har längsgående räfflor.
Alltså: En riktigt lågfriktionsbotten skall dels ha små längsgående räfflor (tillåtet) och dels ha en yta som påminner lite om polymerer. (ploymerer ihällt i vattnet förbjudet - självupplösande färg tillåtet)
Man applicerar allså den självupplösande färgen med mohiar-planstrykaren så nära den tänkta vattenströmningsriktningen som möljligt.
Efter sjösättning, ungefär efter två veckor, har färgen börjat bli lite porös i ytan, men ännu inte slemmig på allvar. Den fyller då dessutom ut den eventuella bristen på spegelblank yta på botten. Nu är botten maxad.
Med förutsättningarna ovan får man alltså en botten som får lägre friktion än en spegelblank hård yta.
Om någon mot förmodean skulle tro på vad jag skriver rekommenderar jag att så nära efter sjösättning som möjligt i vår, mäta tiden det tar i stiltje att från motorgång i full fart, slå av motrorn, lägga in backen så propellern säkert fäller hop sig, och en mäöta tiden det tar för båten att gå ned från 4 knop till 2 knop eller så.
Upprepa sedan denna mätning efter c:a 2-3 veckor när färgen slemmat sig en aning på ytan.
I nästa lektion skall jag förklara ytterligare några varför i sammanhanget, och vad som händer sedan.
Snabb botten, Lektion 3&4
Jag upptäckte att de utlovade 4 lektionerna sedan tidigare bara blev 2. Här är nu i alla fall Lektion 3.
Det tycks finnas en slags minsta gemensamma nämnare mellan de olika djur och några andra fenomen som lyckas minimera friktionsmotståndet i vattnet.
Några rätt kända är:
Hajar med sandpappersyta
Delfiner med mjuk hud
Fisk med slemmig yta
Pumpning av vatten i pipelins med några % pappersfibrer i vattnet
Vatten med små inblandningar av polymerer
Amerikanska Coastguard gjorde ett antal försök för länge sedan med att sätta delfinhud och hajhud på båtbottnar, men det hjälpte inte.
Om man studerar strömmande viatten i ett glasrör med en strömlinje i en avvikande färg (anilinpenna t.ec.) så kan man se att innan det sker en övergång till turbulent strömning, så börjar strömlinjerna att osciller inne i röret.
Ett annat experiment gjordes av några forskare som ville få fram lättpumpat fjärvvärmevatten genom polymertillsatser. Ett av försöken innebar att man blandade in polymerberikat vatten endast i centrum av vattenpelaren i röret. Man fann då till sin förvåning, att det blev en signifikant minskning av turbulensen en bit ifrån denna centrumdel med polymerer, alltså där det bara var vanligt vatten. Man gissade då på att polymeren fungerade som en dämpning på de begynnande oscillationerna som leder till turbulens, och man uppställde en matematisk modell via Laplacetransformler (alltså matte för dynamiska förlopp) som kunde belysa dessa mätta fenomen.
Jag är ganska säker på att de olika mekanismer som nämndes ovan har just detta som gemensam nämnare, alltså dämpningsegenskaper för begynnande oscillationer som senare leder till turbulens. Pappersfibrer i vatten, en levande kropp med hud, viss slemmighet, längsgående räfflor osv, är bara olika sätt att uppnå denna dämpning. Lite vilt liknat kanske man skulle kunna säga att Reynolds tal skulle behöva uttryckas med att även ha frekvensegenskaper.
Praktiskt har jag alltså sedan c:a 15 år försökt att tillämpa ovanstående på min båtbotten, genom att dels ha en tillräckligt slät yta (inte extremt) påmålat med en aning längsgående räfflor, och självupplösande färg som ger en viss slemmighet.
En botten behandlad på detta sätt når alltså sitt maximum efter c:a 2 veckor efter sjösättning, då en viss aning till slemmighet uppnåtts. Efter 4-6 veckor börjar det bli dags att ta bort överflödigt slem, och hur mycket man seglat spelar också roll, ju mer segling, desto längre mellan avslemningarna.
Jag brukar ta en fönsterskrapa med gummikant på ett träskaft och hyvla bort överflödigt slem. Helst skall man lyfta båten och köra försiktig högtryckstvätt. Efter detta tar det bara några dar till botten är max igen, för färgen är ju redan lite lös då.
Jag utväxlade dessa ideer med LeFant på en båtmässa för några år sen, och de förefaller nu ha namngivit denna typ av slemmighet till 'hydroviskositet', och de tycks också supporta att boten blir maxad först lite efter sjösättningen, och att skiktet kan bli FÖR tjockt efter ett tag.
Jag menar alltså med allt detta att om man förstår VAD som ger effkt, så ökar ens förmåga att välja bland produktet och metoder avsevärt.
Och som sagt, med detta arbetssätt så blir det inte jobbigare att åstadkomma en kanonsnabb botten än att rolla färgen."
i övre halvan...
