L-O Norlins artikel i SXK påstår jag innehåller felaktigheter. Eller snarare bygger på felaktiga förutsättningar.Anders S skrev:Rent mekaniskt är nog kätting i aktern inget problem. Att sträcka upp den så den hänger i en båge kan man göra, det krävs inte så mycket kraft till detta som många (uppenbarligen) tror. En ankartamp i nylon fjädrar mer än kätting, inte mindre. Polyester fjädrar också mer, men inte lika mycket mer.
LarsOlof Norlin:Artikeln i sin helhet finns här: http://www.sxk.se/tekniska/btf/ankring/art12.htmEftergivlighet för kätting
Tvärtemot den bland båtfolk utbredda uppfattningen har en kätting mycket dålig eftergivlighet. Skillnaden i längd mellan den böjda kedjelinjen och den räta linjen mellan ankare och båt kan lätt beräknas.
En 6 mm diameters (0,75 kg/m, brottlast = 15.000 N), 16 meter lång kätting på 4 meters vattendjup har en "restfjädring" om:
48 cm vid 100 N belastning (3 tons båt i lugna viken),
3,4 cm vid 500 N (dito i hård bris) och slutligen
0,1 cm vid 3000 N (dito i storm)
Motsvarande för en 12 mm diameters (3,00 kg/m, brottlast = 60.000 N), 16 meter lång kätting på 4 meters vattendjup har en "restfjädring" om:
127 cm vid 100 N belastning (3 tons båt i lugna viken),
39 cm vid 500 N (dito i hård bris) och slutligen
1,5 cm vid 3000 N (dito i storm)
Den stora 20 tons båten har väl normalt en ankarkätting med 12 mm diameter. Liggande på svaj, ger båten redan vid 15 m/s vind en vindlast om minst 3.200 N. Restfjädringen alltså endast ca 1 cm redan vid kuling. Det är som att ligga förtöjd med en stum järnstång!
Nu håller jag helt med om att kätting gör svajliggning till en mycket lugnare historia, men det beror på (som Gunnar var inne på) andra effekter än kättingbågens fjädring. Men mycket talar för att en relativt stum ankartamp kan vara det bättre valet - man vill ju heller inte heller fjädra in i berget i änden på en nylonlina.
Band anses stumt men det är inte särskilt mycket stummare än en bra polyesterlina. En liten kättinglängd (den behöver kanske inte ens nå till spelet?) ser till att sista biten skonas, bra vid stenig botten och ger några extra kilop där det gör som mest nytta. Men det är naturligtvis frivilligt.
Ett är ju uppenbart - man kan inte försöka ankra med kätting 4 ggr djupet vid så små djup som 4 m i allt annat än svaga vindar.
Så Norlins värden på stumheten för högre vindstyrkor är rent akademiska - båten hade genast börjat dragga.
Sådan ankring är emot alla ankringsprinciper. Det är först vid 10-15 m ankringsdjup man kan ligga med 4 ggr djupet ute.
Vid 4 m vattendjup och kuling eller storm talar vi om kättinglängder på 7-10 ggr vattendjupet eller ännu mer för att just få den tyngd som krävs för att kättingen inte skall sträckas helt och även för att få gynnsammast möjliga dragvinkel
Jag har ankrat många gånger i hård vind med min båt som både har större deplacement och vindfång än de flesta andra 42-fotare och aldrig sträckt någon kätting.
T.ex vid ett tillfälle låg jag i hård kuling på över 20 m/s och med åtskilliga byar på över stormstyrka med över 50 m 10 mm kätting ute på 4m djup utan att ens då sträcka kättingen helt. Det fanns fortfarande en liten men tydlig båge i den. Men hade jag legat med 16 m kätting ute enligt Norlin hade jag bums ryckt loss ankaret ur botten ocg draggat åt skogen.
Jag påstår att kättingens stumhet knappast är ett problem i normalfallet om man har ordentlig tyngd på kättingen och lägger ut korrekta längder särskilt vid små vattendjup.
Det är först vid vindar uppåt stormstyrka och då i kombination med sjögång som även stumheten hos en lång kätting på grunt vatten eller en normallängd på djupare vatten kan vara ett problem. Men då är det ju en skitsak att skarva i en töjbar lina, gärna med flera ryckdämpare i serie.
Nu använder han ABYC:s lastberäkningar, och de förefaller vara ordentligt överdrivna jämfört med andra.