Jag kommer under hösten-vintern-våren (2010-2011) att byta motor, (har redan börjat). I samband med bytet så blottas genomföringar till länsar och kylvatten. Då tänkte jag passa på att byta genomföringarna, om det behövs. Undrar då hur jag kontrollerar om det behövs och vilket material som är att föredra. Rostfritt och mässing är, vad jag förstår, tillgängligt enkelt och brons litet svårare. Är det kryp- och galvaniska strömmar som "ställer till det", eller vad beror "slitaget" på?
Motorn som har suttit i, (VP md1), hade dynastart och laddade likström i begränsad omfattning. Motorn som kommer i är en Lombardini 702M och har en 120A växelströmsgenerator och kommer detta faktum att förändra de galvaniska strömmarna? Vad gäller landström skall jag bygga om detta och har fått höra att det finns någon form av "fälla" för krypströmmar. Enligt uppgift skall landströmsinkoppling både från egen och grannars inkoppling förorsaka krypströmmar. Tar tacksamt emot råd med förklaringar i frågan.
Per
Material i genomföringar
Re: Material i genomföringar
1. Om genomföringar: Brons är inte under alla förhållanden korrosionsfri, liksom att det finns korrosionssäker mässing ("amiralitetsmetall"). Om du köper saltvattensäkra gulmetallgenomföringar bör det duga bra. Rostfritt har en liten nackdel: denna metall korroderar i saltvatten om miljön är syrefri och det villkoret kan uppstå om en tätning (sikaflex...) inte är till 100 % lyckad. Det är skälet till att man undviker RF fästelemt under vattnet om man kan och är noga med att de tätas om man måste. Det skall du veta innan du bestämmer dig. Brons är tyvärr svårt att få tag på, och får man verkligen brons? Det som ställer till det med brons och mässing är att de är legeringar, metallerna är blandade från fabrik. Dålig mässing lakar ur zinken och sedan är den "metallen" inte längre att lita på.
Är det fullständigt omöjligt att nå och arbeta med genomföringarna under motorn? Är det omöjligt, flytta dem, är det "bara svårt" är det en annan sak. Även om du byter dem så kräver ventilerna (kulventiler, oftast) underhåll och kanske byte.
2. Om man förbinder ett antal metalldelar som alla ligger i saltvatten med varandra kommer den oädlaste att försvinna. "Bonding" innebär att man gör på det sättet, och så ser man till att det hela tiden finns en zinkanod som offrar sig. Det vanliga hos oss är att inte göra så. Denna sed är vanlig i USA däremot, där man också ruskar på huvudet åt våra genomföringar och kulventiler. I ett "bondat" system bör man naturligtvis skaffa rejäla bronsgenomföringar för att skapa en liten säkerhetsmarginal när om/när anoden är borta. I en smutsig, saltbemängd miljö kan man få små krypströmmar på konstiga ställen. Rent och torrt hjälper bra (och är ju trevligare också)
Det vanliga problemen här är antingen kemisk korrosion eller galvanisk, "egengenererad" korrosion.
Landström (eller för den delen likström från generatorn) kan medföra att ström börjar löpa i metalldelarna i båten. Det behövs inte mycket i den vägen ((milliampere) för att ställa till det verkligt illa. Landström-problemet uppstår vanligen när båtens egen jord (oftast via motor och propeller) är "bättre" än den jord som rätteligen skall finnas i landströmkabeln. Det kan lätt bli så om man har landströmsjord kopplat till minus och det är lång väg till god jord i elskåpet (kabelresistans, dåliga kontakter etc). Det är helt korrekt att man kan få krypströmmar mellan båtar om båda har elsladd iland och jorden kopplad till minus - det kan lätt uppstå en liten potentialskillnad mellan båtarnas "vattenjord".
Å ena sidan är det förenat med stora personrisker att inte ha den kopplingen och den är såvitt jag vet vad som föreskrivs om installationen är permanent. Konsekvenserna av ett kabelfel (bruten jord) kan bli hemska om man inte följer denna regel. Å andra sidan finns inga sådana krav om man har en tillfällig installation, dvs en drar en sladd iland, kopplar på en batteriladdare och kör en lös värmefläkt med sladdar... Specialfallet är sedan en batteriladdare med ut-minus kopplat till jord (ser man inte) eller en VV-beredare med elpatron som via kylvattenslingan släpper igenom jord till motorn och sedan till propellern. En VV-beredare bör man därför inte ha inkopplad via brytare utan man tar ut sladden. Det finns trepoliga brytare för den olaglige men bekväme.
Det man då gör är att man antingen har en sk "Zinc Saver" (här, en beskrivning och diskussion http://www.odelco.se/katalogsidor/sid0424.pdf ) eller (mycket bättre och dyrare) en isolationstransformator.
Är det fullständigt omöjligt att nå och arbeta med genomföringarna under motorn? Är det omöjligt, flytta dem, är det "bara svårt" är det en annan sak. Även om du byter dem så kräver ventilerna (kulventiler, oftast) underhåll och kanske byte.
2. Om man förbinder ett antal metalldelar som alla ligger i saltvatten med varandra kommer den oädlaste att försvinna. "Bonding" innebär att man gör på det sättet, och så ser man till att det hela tiden finns en zinkanod som offrar sig. Det vanliga hos oss är att inte göra så. Denna sed är vanlig i USA däremot, där man också ruskar på huvudet åt våra genomföringar och kulventiler. I ett "bondat" system bör man naturligtvis skaffa rejäla bronsgenomföringar för att skapa en liten säkerhetsmarginal när om/när anoden är borta. I en smutsig, saltbemängd miljö kan man få små krypströmmar på konstiga ställen. Rent och torrt hjälper bra (och är ju trevligare också)
Det vanliga problemen här är antingen kemisk korrosion eller galvanisk, "egengenererad" korrosion.
Landström (eller för den delen likström från generatorn) kan medföra att ström börjar löpa i metalldelarna i båten. Det behövs inte mycket i den vägen ((milliampere) för att ställa till det verkligt illa. Landström-problemet uppstår vanligen när båtens egen jord (oftast via motor och propeller) är "bättre" än den jord som rätteligen skall finnas i landströmkabeln. Det kan lätt bli så om man har landströmsjord kopplat till minus och det är lång väg till god jord i elskåpet (kabelresistans, dåliga kontakter etc). Det är helt korrekt att man kan få krypströmmar mellan båtar om båda har elsladd iland och jorden kopplad till minus - det kan lätt uppstå en liten potentialskillnad mellan båtarnas "vattenjord".
Å ena sidan är det förenat med stora personrisker att inte ha den kopplingen och den är såvitt jag vet vad som föreskrivs om installationen är permanent. Konsekvenserna av ett kabelfel (bruten jord) kan bli hemska om man inte följer denna regel. Å andra sidan finns inga sådana krav om man har en tillfällig installation, dvs en drar en sladd iland, kopplar på en batteriladdare och kör en lös värmefläkt med sladdar... Specialfallet är sedan en batteriladdare med ut-minus kopplat till jord (ser man inte) eller en VV-beredare med elpatron som via kylvattenslingan släpper igenom jord till motorn och sedan till propellern. En VV-beredare bör man därför inte ha inkopplad via brytare utan man tar ut sladden. Det finns trepoliga brytare för den olaglige men bekväme.
Det man då gör är att man antingen har en sk "Zinc Saver" (här, en beskrivning och diskussion http://www.odelco.se/katalogsidor/sid0424.pdf ) eller (mycket bättre och dyrare) en isolationstransformator.
Anders S
Re: Material i genomföringar
Tack Anders, jag har tagit del och förstått. Återkommer om det undras över något.
Re: Material i genomföringar
Finns det inte en variant på detta? Enklare än ZincSaver eller isolationstransformator ( tung och dyr som...)
En s k flexdisk i icke-ledande material separerar propeller och axel från båtens elsystem. Jag noterade för ett antal år sedan att när jag installerat en sådan OCH lät min zinkanod sitta kvar på axeln så växte detsom 17 på propellerna. På Seawolfs inrådan tog jag bort zinkanoden och det blev "normalt" igen. Zinkanoden blockerade kopparn som skulle gjort propellerbronset obehagligt för påväxning.
Priset för flexdisken ( http://www.randdmarine.com/downloads/RandD_Shaft.pdf ) var runt 700:- till min gamla Yanmar 2GM.
//Björn
En s k flexdisk i icke-ledande material separerar propeller och axel från båtens elsystem. Jag noterade för ett antal år sedan att när jag installerat en sådan OCH lät min zinkanod sitta kvar på axeln så växte detsom 17 på propellerna. På Seawolfs inrådan tog jag bort zinkanoden och det blev "normalt" igen. Zinkanoden blockerade kopparn som skulle gjort propellerbronset obehagligt för påväxning.
Priset för flexdisken ( http://www.randdmarine.com/downloads/RandD_Shaft.pdf ) var runt 700:- till min gamla Yanmar 2GM.
//Björn
Senast redigerad av 1 BjörnS, redigerad totalt 0 gånger.
//Björn
Re: Material i genomföringar
Det skulle kunna fungera för den som jordar i båtens köl, annars är det tyvärr motorn, axel och propeller som brukar vara "vägen ut". Andra namn på "flexdisk" kan vara Hardyskiva eller "flexibel koppling".
Haken är alltså att man av personsäkerhetsskäl behöver ha en jordning i båtens 220V, medan man absolut inte vill ha det av något som helst annat skäl. Det finns också alternativ till jordning i köl eller motor/propeller, till exempel sintrade jordplattor (sintringen innebär att ytan elektriskt sett uppfattas som stor och bra, storlek som en stor anod ungefär). Man kan kanske gå runt kravet på jordning via båtminus om man istället uppfyller kravet på dubbelisolerade eltillbehör. Det lär finnas något CALIX-system som man kan installera som möjligen duger på det sättet, men annars är en permanent installation inte egentligen inte möjlig att göra säker utan jordning mot sjön.
Jag tror nu ändå att de flesta har litet olika lösningar som kan fungera, men alla är inte till 100% i linje med elsäkerhetsföreskrifterna så som elektriker och myndigheter tolkar dem. Själv är jag mycket noga med jordfelsbrytare - har två i serie, en i båten och en på bryggan, på min egen sladd. Sedan minskar risken ytterligare om man har koll på vad man kopplar in för tillbehör och hur. Många bortser till exempel från att en vanlig 12V-inverter till TV:n kan bli livsfarlig om man ansluter ett felkopplat eller trasigt tillbehör i den. Vid 220V växelström behövs inte mycket ström för att skada ordentligt, långt innan strömsäkringen går. Jordfelsbrytare skall det vara, och de vanliga på 30mA är inte totalt riskfria de heller.
Haken är alltså att man av personsäkerhetsskäl behöver ha en jordning i båtens 220V, medan man absolut inte vill ha det av något som helst annat skäl. Det finns också alternativ till jordning i köl eller motor/propeller, till exempel sintrade jordplattor (sintringen innebär att ytan elektriskt sett uppfattas som stor och bra, storlek som en stor anod ungefär). Man kan kanske gå runt kravet på jordning via båtminus om man istället uppfyller kravet på dubbelisolerade eltillbehör. Det lär finnas något CALIX-system som man kan installera som möjligen duger på det sättet, men annars är en permanent installation inte egentligen inte möjlig att göra säker utan jordning mot sjön.
Jag tror nu ändå att de flesta har litet olika lösningar som kan fungera, men alla är inte till 100% i linje med elsäkerhetsföreskrifterna så som elektriker och myndigheter tolkar dem. Själv är jag mycket noga med jordfelsbrytare - har två i serie, en i båten och en på bryggan, på min egen sladd. Sedan minskar risken ytterligare om man har koll på vad man kopplar in för tillbehör och hur. Många bortser till exempel från att en vanlig 12V-inverter till TV:n kan bli livsfarlig om man ansluter ett felkopplat eller trasigt tillbehör i den. Vid 220V växelström behövs inte mycket ström för att skada ordentligt, långt innan strömsäkringen går. Jordfelsbrytare skall det vara, och de vanliga på 30mA är inte totalt riskfria de heller.
Anders S