En enda stor familj!

[hedgehog]

Finns ju många sätt att ta kontakt med grannen i gästhamnen (om man vill); Man kan berömma hans/hennes båt, fråga var man seglat från osv. Det där känner alla till.
Men det finns också en hel del sätt att sänka stämningen rejält.
Följande hände i början av årets semester:
Vi ligger på Anholt i strålande väder och har just satt oss att äta middag i sittbrunnen. Det är fullt med båtar i
hamnen men vi har en liten lucka vid sidan om oss. En tysk båt kommer in och bestämmer sig för att lägga till jämte oss.
Akterankaret plumsar i och i fören står en kvinna med förtamparna. Hon ser inte helt bekväm ut med situationen så jag bestämmer mej
för att gå upp på bryggan för att hjälpa till med tamparna trots att vi just börjat äta.
När jag kommer upp på bryggan har något hänt, det är inte längre kvinnan som står i fören utan hennes man med skepparmössa och allt.
Båten närmar sig bryggan och jag tecknar att jag är redo att ta emot förtampen.
Inget händer förrän båten är en och en halv meter från bryggan. Då höjer mannen handen och ropar ett kraftfullt "Schtopp!" till den vuxne sonen som står till rors (kvinnan har försvunnit under däck).
Båten stannar och mannen kliver i land med tampen utan att ta någon som helst notis om mej. Det där kändes riktigt snopet och det blev inte mycket till förbrödring över nations- och sittbrunnsgränserna den kvällen.

Finns säkert fler liknande storys, eller?

[stangen]

Seglade in i Nynäshamns gästhamn (fantastiskt bra gästhamn f.ö.) en härlig dag i somras. När man seglar solo har jag märkt att det ofta finns hjälpsamma händer (är man fler ombord kanske de flesta räknar med att det skall reda ut sig?). Även denna gång skulle jag få hjälp - det kom en vänlig äldre man som tydligt ställde sig på bryggan där jag var på väg och och väntade in mig.

Jag var (som jag alltid är när jag får en hjälpande hand) översvallande glad och tackade och sade några korta hälsningsfraser, kommenterade vädret och så. Jag möttes av vänligt leende, men inte mer... "Jaha, tänkte jag. Är karln stum? Psykfall?" Lite underligt kändes det väl att inte få någon respons. Även det jag sade bara var lite kallprat. Men, tänkte väl inte mer på det i brådrasket vid förtöjningsdags utan gjorde klart på båten.

Lite senare var det dags för kaffe. Då jag smuttar på hett nybryggt kaffe börjar jag egentligen för första gången se mig omkring - vilka båtar som ligger bredvid och tvärsemot och så. Så ser jag att den vänlige äldre mannen vaskar däck på en tysk båt en bit bort. Alldeles uppenbart soloseglare han också. Han var inte stum. Han var tysk =)

Vi fick ögonkontakt och jag höjde muggen, vinkade och log. "Danke!"

[Anders S]

Angående att sänka stämningen: Jag har nog berättat det innan, men för många år sedan hyrde vi med vänner en Marieholm 32 i Stockholm och seglade bl a till Mariehamn. Där var det pålandsvind och tilläggningen krävde att man tog bojen direkt, liksom. Vi fick försöka flera gånger, och eftersom det var litet pyssligt satte jag mig sedan i brunnen för att se hur andra gjorde, de andra var nere i båten och fixade mat och läste. Då kommer en större Norlinbåt, stilig och grann, med två personer ombord för att lägga till. Givetvis fick de litet bekymmer, vilket man mycket väl kan lösa med båtshake och starka armar - de valde alltså att fullfölja anloppet samtidigt som de kopplade tampen i bojen. Något pekade dock på att det kunde bli sevärt varför jag varskodde mina vänner, upp kommer en av dem och då händer det: båtshakekroken lossnar, båtshakaren, som drar med full kraft för att kamraten skall nå bojen med tampen, katapultas över ruffen och sätter sig snyggt fastkilad mellan ruff och mantåg, med huvudet mellan benen. Då slår min sk "vän" på ett mullrande gapskratt som hörs över hela hamnen, och dyker sedan ner i ruffen, osedd av alla.

Kvar sitter Anders S, uttittad, allmänt föraktad och ansedd som den elakaste hamngäst och skeppare som det året gästat Mariehamn. Egentligen är jag inte sådan.

[August]

Visst händer det saker men ofta får man bra hjälp av båtar i hamnen, speciellt när man säger att man är ensam i båten. Men i somras i Västervik höll jag på koka av ilska när jag förberedde mig för att sticka.
En "kompis" (s.k bekant) var nere med en av sin kompis båt. Medans jag höll på att göra klart för att sticka kom de upp på bryggan och stod framför min båt, började prata och tacka för att jag hjälpt dem till en bra plats på bryggan (känner kapten Sanna). Medans jag gjorde loss båten stod de bara och pratade och inte en antydan till att hjälpa till. Jag lossade aktern, gick fram och tog förlinorna, de stod 1m från dem. Då "-Hej då, lycka till" och så gick de bara!
Kvar stod jag, stum och full av tankar. ALDRIG att jag hjälper de igen, inte en chans.

[Mr Q]

Vi låg bredvid några tyskar i somras som hade en gigantisk båt av modernare sort. De var ganska harmlösa och beskedliga av sig. Förutom när de skickade upp kidsen på klippan och själva "förde oljud" nere i ruffen vid 5-tiden på eftermiddagen. Nåt tyskt? Vet inte. Lyllo dom.

Däremot kom senare i samma naturhamn en helsvensk surmupp som hade en väldans fin Arcona av model ny och stor. Han bråkade så med sin stackars tjej om hur hon angav avståndet av kvar till klippan att vi tyckte synd om henne. Självklart gick de mot med den raka förstäven och han fortsatte att tjafsa. Båda skulle sitta på huk och inspektera skador och hålla på. Nä ur den aspekten kan det vara skönt att ha en 80-talare med peke. Samt att ta en Valium om man vet med sig att man vill föra liv för något som ingen annan är intresserad av i vilket fall.