Det blev ju till slut inte så litet obehagligt i den andra tråden om Bohuslän.
Nu ville ju många diskutera själva fenomenet segling, båtliv och miljö, så det behöver ju inte handla om bara Bohuslän.
Hur är det nu med balansen mellan rörligt och fast rekreation?
Skall bofasta gynnas, och i så fall hur mycket?
Behövs det "riktiga jobb" i skärgårdarna, eller räcker det med sommarturism och säsongsarbeten? Vad skall man göra på vintern om man är skärgårdsbo?
Är inte fågelskyddsoråden med tillträdesförbud bara ett påhitt för ägarna att ha skärgårdstomterna för sig själva? Eller?
Om vi då och då vill ligga vid en brygga, är det dumt att jobba på att sådana inte får byggas?
Skall båtar bo på land eller i vattnet?
Varför är väderkvarnen på Utö och i Mollösund okej, men inte Vestas nya fräsiga snurra? (nej, fy, Anders, den stryker vi...)
Väjningsregler och brödsegling (var Miljö)
Väjningsregler och brödsegling (var Miljö)
Senast redigerad av 1 Anders S, redigerad totalt 0 gånger.
Anders S
Det var en hel radda frågor, Anders S.
Lite spridda tankar:
Det är ett oskick att svartbygga och överklaga i hopp om att vinna hävd, som Brendan sa. Här bör man ligga på de lokala politikerna, och tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret och nöta, försöka få dem att handla.
Det där med orörda naturmiljöer är en komplicerad å ena sidan - å denandrasidan-fråga. Främst för att det är vanskligt att dra gränsen mellan natur och kultur. Jag tycker inte att spår av människor till sin natur alltid är fula. Jag kommer ihåg ett tillfälle då jag var ute på manöver (repövning); en tidig kylig morgon var jag och en kamrat i plutonen ute på vaktrunda i skogsterräng. Plötsligt, i morgondimman, stod vi på randen av ett enormt grustag. Tre- fyrahundra meter nedanför oss stod en pytteliten (som det tedde sig uppifrån) grävmaskin parkerad. Den magnifika kratern och den tunga maskinens litenhet där i soluppgången, där nere, fyllde mig med - jag vet inte vad jag ska kalla det - men jag utropade i alla fall någonting i stil med "Fantastiskt!"
Kamraten replikerade pliktskyldigast att det var "ett väldigt sår i naturen".
Men utan detta sår hade vi inte sett "naturen". Vi sket väl i den, trötta och utvakade som vi var, dess enorma väldighet uppenbarade sig först då den tunga grävmaskinen, spår av människan, avtecknade sig som en lilliputt där nere. Vi visste inte innan att vi tydligen befann oss på en enorm grusås.
Jag har minnen av att gå in i en industrihamn efter en hyggligt hård dust med sjön, konstatera att människor jobbar på som vanligt och finna trygghet i detta. Havet kan vara ensligt och ogästvänligt.
Minnen också av att gå in i en paradisiskt naturskön vik. Ensamma, inga andra båtar. Går iland. Naturhamn? Ja. Kulturbyggd? Likaså ja: koblaffor överallt så snart man avlägsnat sig från stranden.
Kommer tillbaka ett par veckor senare: fullt med båtar och folk.
Varför är den gamla kvarnen mysigare än vindmöllebatteriet, löd en av frågorna.
Varför är det mysigare att läsa om slaget vid Breitenfeld än om kriget i Tjetjenien?
Bara några aftontankar
Rudi
Lite spridda tankar:
Det är ett oskick att svartbygga och överklaga i hopp om att vinna hävd, som Brendan sa. Här bör man ligga på de lokala politikerna, och tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret och nöta, försöka få dem att handla.
Det där med orörda naturmiljöer är en komplicerad å ena sidan - å denandrasidan-fråga. Främst för att det är vanskligt att dra gränsen mellan natur och kultur. Jag tycker inte att spår av människor till sin natur alltid är fula. Jag kommer ihåg ett tillfälle då jag var ute på manöver (repövning); en tidig kylig morgon var jag och en kamrat i plutonen ute på vaktrunda i skogsterräng. Plötsligt, i morgondimman, stod vi på randen av ett enormt grustag. Tre- fyrahundra meter nedanför oss stod en pytteliten (som det tedde sig uppifrån) grävmaskin parkerad. Den magnifika kratern och den tunga maskinens litenhet där i soluppgången, där nere, fyllde mig med - jag vet inte vad jag ska kalla det - men jag utropade i alla fall någonting i stil med "Fantastiskt!"
Kamraten replikerade pliktskyldigast att det var "ett väldigt sår i naturen".
Men utan detta sår hade vi inte sett "naturen". Vi sket väl i den, trötta och utvakade som vi var, dess enorma väldighet uppenbarade sig först då den tunga grävmaskinen, spår av människan, avtecknade sig som en lilliputt där nere. Vi visste inte innan att vi tydligen befann oss på en enorm grusås.
Jag har minnen av att gå in i en industrihamn efter en hyggligt hård dust med sjön, konstatera att människor jobbar på som vanligt och finna trygghet i detta. Havet kan vara ensligt och ogästvänligt.
Minnen också av att gå in i en paradisiskt naturskön vik. Ensamma, inga andra båtar. Går iland. Naturhamn? Ja. Kulturbyggd? Likaså ja: koblaffor överallt så snart man avlägsnat sig från stranden.
Kommer tillbaka ett par veckor senare: fullt med båtar och folk.
Varför är den gamla kvarnen mysigare än vindmöllebatteriet, löd en av frågorna.
Varför är det mysigare att läsa om slaget vid Breitenfeld än om kriget i Tjetjenien?
Bara några aftontankar
Rudi
Ett påstående jag läste handlade om Scanraff och att det inte borde ha byggts. Som jag minns det skrevs det som om det är ett faktum att raffet är feltänkt och felplacerat osv.
Jag undrar hur underlaget till en sådan åsikt är, för jag kan inte tro annat än att det endast är en åsikt som ett antal människor har, dvs inte ett faktum som då även scanraffansvariga och kommunansvariga och regeringen osv skulle hålla med om.
Jag har inte seglat förbi på många år nu och vet alltså inte hur stort det har blivit beträffande synlighet för seglare, men det jag minns är att man ser ett antal skorstenar från havet och inget mer.
Var man inne i Brofjorden såg man betydligt mer men även där endast i en synvinkel på några få grader, i alla andra riktningar var det vacker natur.
Som Rudi antydde i sitt inlägg ovan kunde man också, om man ville, se ett skönhetsvärde i raffet och de tankfartyg som oftast låg vid piren, nämligen skönheten i ett fungerande näringsliv som gör det möjligt för tusentals fler människor än annars att bo just i denna vackra del av Bohuslän.
Såvitt jag läst nyligen är Scanraff dessutom i dag det viktigaste raffet för Sveriges försörjning av oljeprodukter, det har aldrig hänt några olyckor med fartygen i inseglingsleden, och såvitt jag vet inte heller några större miljöolyckor i raffet självt.
Så om det trots allt är ett faktum att raffet inte borde byggts vill jag gärna veta varför så att jag kan uppdatera mina åsikter.
MVH
Håkan
Jag undrar hur underlaget till en sådan åsikt är, för jag kan inte tro annat än att det endast är en åsikt som ett antal människor har, dvs inte ett faktum som då även scanraffansvariga och kommunansvariga och regeringen osv skulle hålla med om.
Jag har inte seglat förbi på många år nu och vet alltså inte hur stort det har blivit beträffande synlighet för seglare, men det jag minns är att man ser ett antal skorstenar från havet och inget mer.
Var man inne i Brofjorden såg man betydligt mer men även där endast i en synvinkel på några få grader, i alla andra riktningar var det vacker natur.
Som Rudi antydde i sitt inlägg ovan kunde man också, om man ville, se ett skönhetsvärde i raffet och de tankfartyg som oftast låg vid piren, nämligen skönheten i ett fungerande näringsliv som gör det möjligt för tusentals fler människor än annars att bo just i denna vackra del av Bohuslän.
Såvitt jag läst nyligen är Scanraff dessutom i dag det viktigaste raffet för Sveriges försörjning av oljeprodukter, det har aldrig hänt några olyckor med fartygen i inseglingsleden, och såvitt jag vet inte heller några större miljöolyckor i raffet självt.
Så om det trots allt är ett faktum att raffet inte borde byggts vill jag gärna veta varför så att jag kan uppdatera mina åsikter.
MVH
Håkan
En expert i mängden
Re: Nytt försök - Skärgårdar och miljö (Brendan, kom igen!)
Det var en hel del frågor, och några som är nästan lite ledandeAnders S skrev:Hur är det nu med balansen mellan rörligt och fast rekreation?
Skall bofasta gynnas, och i så fall hur mycket?
Behövs det "riktiga jobb" i skärgårdarna, eller räcker det med sommarturism och säsongsarbeten? Vad skall man göra på vintern om man är skärgårdsbo?
Är inte fågelskyddsoråden med tillträdesförbud bara ett påhitt för ägarna att ha skärgårdstomterna för sig själva? Eller?
Om vi då och då vill ligga vid en brygga, är det dumt att jobba på att sådana inte får byggas?
Skall båtar bo på land eller i vattnet?
Riktiga jobb behövs i skärgården, en levande skärgård ska inte vara ett "museum" för 50-talstörstande nostalgiker. Numera funkar det bättre och bättre att jobba på distans över bredband. Det finns en hel räcka med jobb som kan utföras så, med kanske besök hos kund eller på kontor max 1 dag i veckan.
Fågeskydd, självklart..
Bofasta och yrkesutövare har företräde i en levande skärgård tycker jag. Vi gäster bör visa respekt och förståelse, och det är helt orimligt att kräva att skärgården ska vara kliniskt ren från andra än seglare och "de utvalda" som passar att se. Gör vi det, så får vi säkerligen även respekt tillbaka och hela miljön blir så som vi vill ha den, levande men naturlig.
Hälsningar
Tommy
Tommy skrev
Alla bör visa (lika) respekt för varandra och varandra behov: de som lever i skärgården ska ha möjlighet till att finna utkomstmöjligheter där, likväl som de som vill njuta av skärgården (och all natur) skall kunna göra det.
Det är just denna balans som Anders S adresserar, och som är så svår att få till. Vilka ingrepp i naturen är acceptabla, ingrepp nödvändiga för att ge möjligheter till arbete, boende och turism?
Skall möjligheterna finnas för alla, måste det också vara ekonomiskt hanterbart, ner på individnivå. Går det öht ihop med en långsiktigt och uthålligt arbete med naturen?
Ekonomiskt tillgängligt leder lätt till massturism, som i sin tur burkar medföra omfattande förslitningsskador på naturen.
Tycker inte jag. Vi har alla lika rätt till all miljö. Hur skulle det annars bli när skärgårdsbefolkningen kommer in till stan: skall de stå med mössan i hand och ge sta-borna företräde?Bofasta och yrkesutövare har företräde i en levande skärgård tycker jag. Vi gäster bör visa respekt och förståelse, och det är helt orimligt att kräva att skärgården ska vara kliniskt ren från andra än seglare och "de utvalda" som passar att se. Gör vi det, så får vi säkerligen även respekt tillbaka och hela miljön blir så som vi vill ha den, levande men naturlig.
Alla bör visa (lika) respekt för varandra och varandra behov: de som lever i skärgården ska ha möjlighet till att finna utkomstmöjligheter där, likväl som de som vill njuta av skärgården (och all natur) skall kunna göra det.
Det är just denna balans som Anders S adresserar, och som är så svår att få till. Vilka ingrepp i naturen är acceptabla, ingrepp nödvändiga för att ge möjligheter till arbete, boende och turism?
Skall möjligheterna finnas för alla, måste det också vara ekonomiskt hanterbart, ner på individnivå. Går det öht ihop med en långsiktigt och uthålligt arbete med naturen?
Ekonomiskt tillgängligt leder lätt till massturism, som i sin tur burkar medföra omfattande förslitningsskador på naturen.
Jag menar inte att skärgårdborna har företräde för att de är skärgårdbor, men som yrkesutövare. Så om skärgårdsborna kommer in till stan på turistbesök så får de vackert stå med mössan i hand för de som arbetar i staden (obs: bildligt talat , dvs inte hindra eller stå i vägen för yrkesutövning).
Det är alltså principen att den som gör något för att roa sig (fritid) bör visa hänsyn och stå tillbaka för den som gör något för sitt levebröd.
På samma sätt som jag gladeligen i min båt tar en extra svängom och håller väl ut från fiskarens nät, musselodlarens anläggningar osv. Hänsyn och förståelse handlar det om.
Vägbankar som byggs för att folk ska kunna bo och verka i skärgården får man också acceptera, om man nu inte är villig att ur egen ficka bekosta mellanskillnaden till en högbro eller öppningsbar d.o. Det handlar om ekonomi och sunt förnuft.
En och annan djuphamn får vi också acceptera, på platser som dels lämpar sig för fartygen att ta sig till, och som har goda kommunikationen inåt land. Och ändå finns det gott om orörda kobbar för den som söker det.
Skärgården är helt enkelt inte någonting musealt från 50-talet utan en levande miljö (hoppas jag) där alla samsas och visar förståelse för varandras behov.
Hälsningar
Tommy
, dvs inte hindra eller stå i vägen för yrkesutövning).Det är alltså principen att den som gör något för att roa sig (fritid) bör visa hänsyn och stå tillbaka för den som gör något för sitt levebröd.
På samma sätt som jag gladeligen i min båt tar en extra svängom och håller väl ut från fiskarens nät, musselodlarens anläggningar osv. Hänsyn och förståelse handlar det om.
Vägbankar som byggs för att folk ska kunna bo och verka i skärgården får man också acceptera, om man nu inte är villig att ur egen ficka bekosta mellanskillnaden till en högbro eller öppningsbar d.o. Det handlar om ekonomi och sunt förnuft.
En och annan djuphamn får vi också acceptera, på platser som dels lämpar sig för fartygen att ta sig till, och som har goda kommunikationen inåt land. Och ändå finns det gott om orörda kobbar för den som söker det.
Skärgården är helt enkelt inte någonting musealt från 50-talet utan en levande miljö (hoppas jag) där alla samsas och visar förståelse för varandras behov.
Hälsningar
Tommy
Om man å andra sidan tänker sig att det är ny-bohuslänningen (som mycket väl kan vara ett schtekar-yngel, på glid mellan mellan Riksgränsen, S:t Anton och sommarskubbet på Tanums Strand), som tar min tamp, pungslår mig på ett antal hundralappar för hamnplats och erbjuder rajraj och/eller röjröj på lokal - hur mycket skall jag då stå med mössan i hand?Tommy skrev: Det är alltså principen att den som gör något för att roa sig (fritid) bör visa hänsyn och stå tillbaka för den som gör något för sitt levebröd.
En helt annan sak kan man man tycka om gentlemännen i Zita, som kör turistan mellan Kungshamn och Smögen, fiskarena på väg in och ut ur hamn, till och med bodknoddarna på ICA och Coop.
Ett problem är att näringsliv och utkomst knappast går hand i hand med en önskan om att få tillgång till orörd natur när näringslivet handlar om turism och service. Att segla i skärgården eller kajaktälta på ett skär är inte utkomstbringande på det sättet, utan kommersen måste till för att få ekonomisk hävarm.
Kanske (delar av) Bohuslän (tänk er ergen favvo-skärgård för all del!) skulle få bli natur- eller kulturreservat - mer än vad som finns idag?
Anders S
Om stekar-typen tar vår tamp och kränger oss på hundralappar så är ju vi hans kund, och då är det givetvis han som ska stå med mössan i hand och buga för oss...Anders S skrev:Om man å andra sidan tänker sig att det är ny-bohuslänningen (som mycket väl kan vara ett schtekar-yngel, på glid mellan mellan Riksgränsen, S:t Anton och sommarskubbet på Tanums Strand), som tar min tamp, pungslår mig på ett antal hundralappar för hamnplats och erbjuder rajraj och/eller röjröj på lokal - hur mycket skall jag då stå med mössan i hand?
Vad jag menar med att hålla undan för yrkesarbetare är de som arbetar seriöst i skärgården och kanske t.o.m med sjörelaterad verksamhet. Exempel fiskare, musselodlare, yrkessjöfart mm mm. De bidrar, som jag ser det, till en levande skärgård (Jag är beredd att göra ett generellt undantag för stekar-typer, de bör man försöka köra över, eller åtminståne sänka deras båtar på natten)
/Tommy
Tommy skrev: Det är alltså principen att den som gör något för att roa sig (fritid) bör visa hänsyn och stå tillbaka för den som gör något för sitt levebröd.
På samma sätt som jag gladeligen i min båt tar en extra svängom och håller väl ut från fiskarens nät, musselodlarens anläggningar osv. Hänsyn och förståelse handlar det om.
Hälsningar
Tommy
Jo, det är ju en bra tanke. Men vad är det egentligen för skillnad på att leva, arbeta eller roa sig? I grunden inte så stor skillnad!
Tidigare tillämpades reglen att nöjesbåtar väjde för den som seglade för sitt bröd, dvs för yrkessjöfarten. Det går utmärkt så länge som trafiken är relativt låg, och så länge som det finns en värdegemenskap. När trafikintensiteten ökar, fler värderingar kastas in - då måste istället lagar och förordningar tillämpas. Och i dessa återfinnes ingen skillnad mellan arbete och fritid, där är alla lika.
Så med detta vill jag hävda att .... det där med att arbete skulle gå före fritid, det är 50-talsnostalgi !
Självklart gäller respekt och hänsyn, lika för alla. Alltid.
Blev det för abstarkt och allmännt? Låt mig ta ett typiskt exempel: Efter en lång dags segling i ... tex Stockholms skärgård så finner du en fin vik, där du droppar ankaret, väl utom alla naturliga och kända körsträckor för de som bor på det land som formar viken. Sent på kvällen kommer taxibåten dundrande i 20 kn, och drar upp ett högt svall. Självklart måste taxibåten köra 3-5 m från din båt.
(Inget ovanligt förresten, just de som yrkesmässigt kör i diverse sund och skärgårdar tycks ha ett oändligt behov att dra på så mycket som möjligt).
Nä, det går inte att ge vissa kategorier speciella villkor.
Hur vet man vem som seglar för sitt nöje respektive bröd?
En nästan sann historia ur verkliga livet (Bohusläns skärgård 2007):
Som pensionär får man ta alla tillfällen i akt att ta små extrajobb, dels för att känna sig nyttig, dels bättra på sin allt sämre ekonomiska situation. Jag skulle gärna ta fler leveransseglingsuppdrag, det bästa extraknäck man kan tänka sig. Annars kan man frakta bröd.
Idag åtog jag mig en leverans från Marstrand till Göteborg. 18 kartonger barkis, 14 kartonger frasiga rundstycken och 8 lådor Hönö-kaka. Min rymliga segelbåt packades full och jag slörade glatt söderut i måttlig bris. Strax efter Sälö ser jag på långt håll en stor bogserbåt komma forsande i ganska låg fart. Den har inget fartyg på släp. När den kommer närmare noterar jag att det är ganska mycket folk ombord. Den tycks vara ute på en lusttur, förmodligen är det årets firmafest, kanske i form av en fisketur eller dylikt. Här är vida vatten, djupt på en bredd av flera hundra meter på ömse sidor om farleden. Men bogserbåten håller spikrak kurs. Jag seglar för autopilot, och min kurs är också spikrak. Jag kollar bäringen. Den är oförändrad. Kollar igen, fortfarande oförändrad. Och igen – nu börjar det se kritiskt ut. Bäringen oförändrad. Ser bogserbåtsskepparen mig inte? Är han fullt upptagen med sitt nöje på firmafesten? Ja, där verkar vara rajtan-tajtan. Själv har jag haft en ansträngande segling och jobbat och slitit med kartonger och lådor. Jag har jobbat hårt för brödfödan och har nu blivit avbruten medan jag dricker mitt kaffe och äter mitt frasiga rundstycke från marstrandsbageriet. Fan ta bogserbåtsskeppar’n! Jag lägger handen på autopilotens arm, färdig att rycka upp den och vräka rorkulten i lä. Men jag tänker inte göra det förrän i sista stund. Det är inte jag som är väjningsskyldig. Nu har jag de väldiga bogvågorna bara några tiotal meter framför mig och det finns knappast någon chans att gå förom bogserbåten. Då signalerar den. En lång mäktig signal och slår full back. På ett ögonblick ligger den stora bogseraren blick stilla. I samma ögonblick har jag gjort en kraftig styrbordsgir och lovar upp längs bogserarens babordssida. Bogserarens skeppare lyfter armarna i luften i en uppgiven gest och jag knackar med pekfingret mot tinningen några gånger och skakar på huvudet. Sedan skiljs våra vägar. Ingen av oss hade varit cool nog att stå på sig. Vi reagerade båda två i exakt samma ögonblick, det absolut sista, för att undvika ombordläggning.
Undrar vem som hade dömts som vållande, om han sänkt mig. Jag kan inte se något enda skäl för bogserbåtsskepparen att inte göra den lilla kurskorrigering på en eller två grader som hade behövts för att gå akter om mig. Han hade då följt sjövägsreglernas krav och hade inte behövt bli lika mycket försinkad som han nu blev i och med att han tvingades slå back och ligga stilla under någon halv minut.
Dessutom finns det (eller fanns) en oskriven lag som säger att den som seglar för sitt nöje skall hålla undan för den som seglar för sitt bröd. Inte heller den oskrivna lagen följde han. Vid nästa brödtransport ska jag ha en stor banderoll i storseglet med ordet BRÖD från för till akterlik - till den verkan det hava kan.
Som pensionär får man ta alla tillfällen i akt att ta små extrajobb, dels för att känna sig nyttig, dels bättra på sin allt sämre ekonomiska situation. Jag skulle gärna ta fler leveransseglingsuppdrag, det bästa extraknäck man kan tänka sig. Annars kan man frakta bröd.
Idag åtog jag mig en leverans från Marstrand till Göteborg. 18 kartonger barkis, 14 kartonger frasiga rundstycken och 8 lådor Hönö-kaka. Min rymliga segelbåt packades full och jag slörade glatt söderut i måttlig bris. Strax efter Sälö ser jag på långt håll en stor bogserbåt komma forsande i ganska låg fart. Den har inget fartyg på släp. När den kommer närmare noterar jag att det är ganska mycket folk ombord. Den tycks vara ute på en lusttur, förmodligen är det årets firmafest, kanske i form av en fisketur eller dylikt. Här är vida vatten, djupt på en bredd av flera hundra meter på ömse sidor om farleden. Men bogserbåten håller spikrak kurs. Jag seglar för autopilot, och min kurs är också spikrak. Jag kollar bäringen. Den är oförändrad. Kollar igen, fortfarande oförändrad. Och igen – nu börjar det se kritiskt ut. Bäringen oförändrad. Ser bogserbåtsskepparen mig inte? Är han fullt upptagen med sitt nöje på firmafesten? Ja, där verkar vara rajtan-tajtan. Själv har jag haft en ansträngande segling och jobbat och slitit med kartonger och lådor. Jag har jobbat hårt för brödfödan och har nu blivit avbruten medan jag dricker mitt kaffe och äter mitt frasiga rundstycke från marstrandsbageriet. Fan ta bogserbåtsskeppar’n! Jag lägger handen på autopilotens arm, färdig att rycka upp den och vräka rorkulten i lä. Men jag tänker inte göra det förrän i sista stund. Det är inte jag som är väjningsskyldig. Nu har jag de väldiga bogvågorna bara några tiotal meter framför mig och det finns knappast någon chans att gå förom bogserbåten. Då signalerar den. En lång mäktig signal och slår full back. På ett ögonblick ligger den stora bogseraren blick stilla. I samma ögonblick har jag gjort en kraftig styrbordsgir och lovar upp längs bogserarens babordssida. Bogserarens skeppare lyfter armarna i luften i en uppgiven gest och jag knackar med pekfingret mot tinningen några gånger och skakar på huvudet. Sedan skiljs våra vägar. Ingen av oss hade varit cool nog att stå på sig. Vi reagerade båda två i exakt samma ögonblick, det absolut sista, för att undvika ombordläggning.
Undrar vem som hade dömts som vållande, om han sänkt mig. Jag kan inte se något enda skäl för bogserbåtsskepparen att inte göra den lilla kurskorrigering på en eller två grader som hade behövts för att gå akter om mig. Han hade då följt sjövägsreglernas krav och hade inte behövt bli lika mycket försinkad som han nu blev i och med att han tvingades slå back och ligga stilla under någon halv minut.
Dessutom finns det (eller fanns) en oskriven lag som säger att den som seglar för sitt nöje skall hålla undan för den som seglar för sitt bröd. Inte heller den oskrivna lagen följde han. Vid nästa brödtransport ska jag ha en stor banderoll i storseglet med ordet BRÖD från för till akterlik - till den verkan det hava kan.
Det är givetvis ingen regel, det håller jag med om. Men jag är nog så mjuk och blödig så jag resonerar så här: Jag är ute och seglar i min fritidsbåt och har det allmänt härligt... Solen skiner, vinden i ryggen, livet leker... Men den där stackaren sliter och står i med sitt arbete, fiske/musselodling/vägarbete.. what ever. Ingen semester väntar, och ekonomin går knackigt.Jaramaz skrev:Så med detta vill jag hävda att .... det där med att arbete skulle gå före fritid, det är 50-talsnostalgi !
Självklart gäller respekt och hänsyn, lika för alla. Alltid.
Alltså kan jag gladeligen ta en liten omväg runt, och till och med ge honom eller henne ett glatt vink på vägen.
Men det är bara ett förhållningssätt, och inget man kan kräva. Det är ingen regel. Man har lika stor "rätt" att styra rakt fram och knacka med fingret mot tinningen mot alla man möter. Men varför? Jag bjuder gärna på ett vink och en extra gir, och det ger väldigt mycket tillbaka också. Detta är kärnan i vad jag menar med respekt och hänsyn, dvs att inte i alla lägen behöva hävda sin rätt, utan bjuda på sig själv. Ännu bättre blir det när bägge parter gör så.
Hälsningar
Tommy
Alldeles riktigt
Tommy skrev:Det är givetvis ingen regel, det håller jag med om. Men jag är nog så mjuk och blödig så jag resonerar så här: Jag är ute och seglar i min fritidsbåt och har det allmänt härligt... Solen skiner, vinden i ryggen, livet leker... Men den där stackaren sliter och står i med sitt arbete, fiske/musselodling/vägarbete.. what ever. Ingen semester väntar, och ekonomin går knackigt.Jaramaz skrev:Så med detta vill jag hävda att .... det där med att arbete skulle gå före fritid, det är 50-talsnostalgi !
Självklart gäller respekt och hänsyn, lika för alla. Alltid.
Alltså kan jag gladeligen ta en liten omväg runt, och till och med ge honom eller henne ett glatt vink på vägen.
Men det är bara ett förhållningssätt, och inget man kan kräva. Det är ingen regel. Man har lika stor "rätt" att styra rakt fram och knacka med fingret mot tinningen mot alla man möter. Men varför? Jag bjuder gärna på ett vink och en extra gir, och det ger väldigt mycket tillbaka också. Detta är kärnan i vad jag menar med respekt och hänsyn, dvs att inte i alla lägen behöva hävda sin rätt, utan bjuda på sig själv. Ännu bättre blir det när bägge parter gör så.
Hälsningar
Tommy
Jag håller fullständigt med dig Tommy, att man, när man seglar för sitt nöje, gott kan hålla undan för den som man uppfattar seglar för sitt bröd. Men då är det viktigt att man gör sin undanmanöver i god tid, innan man kommit i en närsituation där väjningsreglerna gäller. I en sådan situation får man inte väja om man inte är väjningsskyldig.
Jag läser mellan raderna att du är helt enig med mig om att bogserbåtsskepparen som var ute för sitt nöje gjorde fel som inte i god tid höll undan för mig som jobbade och slet för brödfödan. Jag tycker som du att han borde ha gjort det istället för att provocera fram ett tillbud till ombordläggning.
Jag måste säga att jag blir förvånad, fast egentligen inte, hur en segelbåtsnisse kan "utmana" en bogserbåt i nån form av chicken race på en öppen fjärd. Oavsett om du har lyckats avkoda att den inte har släp eller jobbar. Det är såna som du Brendan som orsakar krockar i biltrafiken på grund av envetenhet, stolthet eller trångsynthet.
Att du sedan toppar chicken racet med att sitta och göra grimaser till skepparn på bogserbåten att han ska vara punchig gör ju inte saken bättre. Mamma mia, skärp dig!!!
Att du sedan toppar chicken racet med att sitta och göra grimaser till skepparn på bogserbåten att han ska vara punchig gör ju inte saken bättre. Mamma mia, skärp dig!!!
Gillar att segla!