Roegners turliga strapatser jorden runt

[kajlahtinen]

När man inte kan segla kan man i alla fall läsa om segling. Jag har just avslutat Heinz Roegners bok om hans första jordenruntsegling på åttiotalet. De flesta seglare drömmer säkert någon gång i livet om att färdas jorden runt på egen köl, eller åtminstone över Atlanten. Det gör även jag som brukar börja må illa i ganska medelmåttiga vågor och blev en gång helt apatisk på Ålads hav när det det blåste litet mera. Om jag minns rätt seglade vi en folkbåt och kunde inte se horisonten från vågdalarna. Kompisen blir dock aldrig sjösjuk och kunde sköta seglandet. (Därefter har jag klarat mig bättre med hjälp av medicin men skulle verkligen vilja stöta på mannen som botade Miriam Roegners sjösjuka för gott – men han försvann ju i Atlanten.) Efter läsningen av Roegers bok kan jag nog säga att det knappast blir ens en Atlantöversegling för min del. Jag menar att om jag vore helt ensam skulle jag kanske kunna tänka mig att riskera livet för en sådan sak men när man har hustru och två barn och tre syskon osv... Nu kan man kanske påstå att de överlevnadssituationer paret Roegner hamnade i helt enkelt är sådant som händer varje jordenruntseglare och att dom med mod och sjömanskunskap ändå klarade sig helskinnade ur dessa. Med tur skulle jag nog säga. Ren tur. Att stänga sig i ruffen i en tropisk storm och hoppas att båten inte går under eller sönder är ju att lita på Gud (tur). Roegners var, på den första resan, också märkligt nonschalanta gentemot väderleksrapporter som ju i sig kan vara svåra att fånga in i olika världshörnor. Men med tur hann dom undan ett par hemska stormar vid Sydafrikarundningen. Senare tog det 64 dygn för dom att ta sig från Brasilien till Azorerna på grund av tokerier och olyckor medans andra svenska båtar klarade av sträckan på hälften av tiden. Turligt nog hittade dom till Horta till slut. Därifrån hade dom lyckligtvis en kort och odramatisk färd hem till Sverige. För denna resa hedrades Roegners med Transoceanmedaljen av tyskarna och blev senare hedersmedlemmar i den svenska Jordenruntseglarklubben.
Allt detta sagt tycker jag att boken bjöd på väldigt bra underhållning. Och att mina ”kritiska” ord för en stor del har sitt ursprung i avundsjuka och vördnad inför dessa modiga och av allt att döma mycket sympatiska människor.

MVH
Kaj