Självklart har aluminiummasten fördelar när det gäller vikt och underhåll samt att fallen går innuti maströret men igår blev jag väldigt glatt överraskad över en trämasts tålighet.
Det blåste rätt mycket i Stockholm igår, förmodligen runt 10m/s och jag kryssade mitt på Riddarfjärden när det plötsligt small till. Lovarts toppvant hade släppt! Masten såg ut som en spaghetti, endast stagad av undervantet, innan jag hann slå och få ordning på läget. Det hade kunnat bli en fin show för åskådarna på Västerbron.
Trycket i seglen var tillräcklig för att relingen skulle ligga under vatten.
Jag har mycket svårt att tro att en aluminiummast hade stått kvar utan att knäckas i det läget.
Anledningen till att vantet släppte var förmodligen att genuaskotet dragit loss låsringen som låser vantskruvens riggbult vid röstjärnet.
Riggbulten gled väl ut under föregående kryssbogar så att den bara satt genom den ena "gaffelhalvan" på vantskruven.
Dags att börja tejpa vantskruvarna tror jag
