Jag och en kompis (som aldrig seglat förr) skulle korsa Hanöbukten från Karlskronaskärgården till Ystad i en etapp. Vi beräknade att segla sträckan på ca ett dygn.
Vi lämnar Torhamn runt 11 snåret en söndagsmorgon i augusti. Har knappt seglat inomskärs och förundras över hur fint man går utan massa vågor som bromsar en. Framåt eftermiddagen är vi ute på öppet vatten och sätter kurs mot skånes sydöstra spets.
Dagen och kvällen förflyter fint i stabila syd-sydostliga vindar, ca 7-8 sekundmeter. Logg saknar jag, men min handburne Garmin visar ca 4,5-5 knop i snitt. Allt är stabilt.
Klockan 22 säger jag till Axel att han kan lägga sig och sova några timmar, det verkar vara stabilt väder och jag har mycket energi kvar (pigg, atletisk 21 åring som man är
). Sagt och gjort. Planen var att han skulle få komma upp å styra någon timme under natten om jag skulle börja bli sömnig och behöva lösas av.Allt går förträffligt fram till midnatt. Då brakar hellvetet lös. Jag har känt lite instabilitet i vinden, som även sakta vridit sig mer syd. Värmeböljor blåser över oss. Det är kolsvart ute, jag styr på kompassens vaga ljus.
På vad som känns som några minuter har helt plötsligt himlen öppnat sig och det väller vatten över mig, blixtrar över allt och vindstyrkan är det värsta jag upplevt. Gång på gång lägger sig båten och tar in vatten i sittbrunnen. Jag tänker att jag borde reva, men kan inte komma på hur jag skulle klara av det i den krabba sjö som blåst upp från ingenstans. Vågorna växer, Axel börjar kräkas i en hink nere i ruffen. Jag bestämmer mig för att inte visa någon oro (för hans skull) och kämpar på med ena handen krampaktigt sammanhållande kragen på overallen och den andra i ett järngrepp vid rodret.
Då som en skänk från ovan lättar regnet och upphör, vinden avtar till halva styrkan, några stjärnor tittar fram och åskan bedarrar. Äntligen över tänker jag. Någon halvtimme förflyter, jag oroas över att vinden vridit, jag får gå mer och mer mot Simrishamn, men det gör inget, kan koja där någon dag tänker jag.
När man tror man är säker händer det igen. Klockan 02 drar djävulskapet igång igen. Samma visa åter alltså, om inte värre. Regnet öser, vinden tjuter i stagen, blixtar överallt. Då får jag plötsligt backslag i förseglet och på en sekund ligger jag uppochned i sittbrunnen. Hoppar över på andra sidan och hör en gäll smäll. Kollar upp. Styrbord vant har lossnat, trämasten står som en pilbåge. Jag är säker på att min nästa hamn kommer nås med hjälp av sjöräddningen.
I kontrollerad inre panik (om det nu finns sådan) sparkar jag upp den sjuke Axel att fixera den lösa vajern medans jag kämpar för att vända båten tillbaka. Det lyckas. Med adrenalin upp till öronen sätter vi kurs mot land. Bensinen vi har räcker bara för tre timmars drift och vi har ca fem kvar till simrishamn. Jag stålsätter mig och seglar vidare, ordinerar axel att gå till kojs om han inte vill bli ännu mer blöt han också (han gör ändå ingen nytta på däck längre). Strax efter klockan 4 bestämmer jag mig för att det är dags att starta motorn. Axel får vakna igen och vi hjälps åt att få ner segel och beslå så gott vi orkar.
Jag puttrar fram genom havet i tre timmar. Vågorna är riktigt jobbiga då man inte har segel att stabilisera med, men snart är vi i land!
Klockan 07.30 lägger två utmattade grabbhalvor till i gästhamnen och går upp till närmaste kiosk för en varsin 200g marabou. Sen sov jag hela dagen, åt lite och sedan hela natten.
Det jag minns starkast är nog känslan efter att ha klivit iland. Jag kunde ärligt säga att om jag fick välja på att aldrig mer segla, eller göra om dessa 20 timmar vid rodret, var valet enkelt. Det sistnämnda.
Tack för mig, gud vad långt det blev
Underskatta inte den psykiska biten.