Maria Maruska (Skeppar Sjöstrands farväl)
Maria Maruska från Petrograd,
vem vilar i natt i din famn?
En tysk kapitän med cement och sand,
en skeppare från Köpenhamn?
En styrman från Stockholm med bommulls-last,
en norsk goulasch uti sill?
En Masthuggs-gast, en finsk brigadist?
Ja, vem får i natt lägga till?
I månader långa jag längtat
att åter få kyssa din leende mun.
I skansen den trånga jag längtat
att hälsan få sköta i ditt förbund.
Uppriggad i bästa landgångsställ,
och med allt utav hyran jag har.
För i kväll är jag tvungen att dränka min sorg,
uppå Reval American Bar.
När vakten den långa är slut,
och jag åter längtar att falla i sömn.
din bild sätter cirkulation i mitt bröst,
fastän löftet du gav var en lögn.
Nu svävar du in som en mörkhyad nymf,
fast ditt hjärta du bortlovat har.
Ja, nu svävar jag åter med dej i en vals,
uppå Reval American Bar.
Så långt alla klutar gå högt i topp,
i hjärtat inunder min rock.
Du är skön som en spaniens kvinnokropp,
på ett gyll'ne cigarrlåd'lock.
Farväl Maruska från Petrtograd,
till härnäst i din dörr jag ta'r,
och står där igen, på törn och i rad,
uppå Reval American Bar.
Denna vackra text sjöng vi varje natt på briggen Klondyke, den galne Bolivar Enbohms farsarv. Han hade inte ett emaljöga, utan två, och luktade och smakade sig fram på lodets bottenskrap för att hitta mellan hamnarna. Varje gång vi sjöng denna sång grät han stort och gav oss brännvin.
F.