Intressant tangentiell utveckling av tråden av den felande LänQuen, i både bokstavlig och bildlig bemärkelse.
Jag har en hel del praktisk erfarenhet av kättingarrangemang, varav många inte endast handlar om ankarkättingar. Gemensamt är alltid att den maximala belastningen som får uppkomma INTE deformerar någon länk permanent, dvs får materialet att flyta.
Detta är till och med viktigare med till exempel bildäck och bilramper på passagerarfärjor, där manövern sker med ramperna lastade med bilar och ofta med passagerarna sittande i bilarna, på väg till eller från sina semestrar.
Stolpkätting används aldrig i dessa sammanhang eftersom kättingen aldrig har någon lös frihängande del där länkarna behöver styras mot varandra, detta är den enda väsentliga funktionen hos en stolpkätting, inte att den är starkare.
Inom parentes, så att säga, så bryter massor av färjerederier mot lagarna när de kör ramperna med folk i bilarna, speciellt i de intressanta exotiska länderna som folk älskar att berätta om hur intressant primitivt det är och hur mycket skönare livsstil folk har än hos oss - ända tills en katastrof inträffar. Men även på en del håll i norra Europa, tro det eller ej! Systemen är dimensionerade med säkerhetsmarginaler och \"redundancy\" för rena lasthissar men förbjudna för persontransporter, men om en sådan ifrågasättande person som jag börjar bråka byter rederierna snabbt ut nödvändiga inspektörer...
Tillbaka till Gunnars ankare.
En kätting blir oanvändbar då länkarna slitits så mycket och förlorat material i anliggningsytorna mot de andra länkarna så att styrkan minskat för mycket och/eller cc-måttet för länkarna ökat så mycket att de börjar få svårt att passa in i kabellariehjulen under belastning, inte av något annat skäl undantaget olyckor som ger rena överbelastningar.
Skulle en länk sträckas ut så mycket att den blir kvar i deformerad form har den överbelastats, och stolpen i en stolpkätting har ingen nämnvärd stärkande effekt i kättingens dragriktning.
Har jag missat något...?
Snodd ankarkätting!
Så är vi då tillbaka dit vi började. Vilken härlig kättingtråd! Kättingråd i kättingtråd kanske man skulle kunna säga.
Vridningen kan alltså möjligen genereras av antingen ankarboxens utformning eller av något minimalt slitage på länkarna. Gunnars idé om att försöka styra upp kättingen i boxen kan kanske fungera, men risken är väl att galvaniseringen slits ut i förtid om länkarna skall glida mot en yta. Plywood lär bara hålla under en testperiod.
Kanske kan det vara idé att springa iväg och inhandla tillräckligt antal meter ny fin kalibrerad kätting för teständamål. Alltså tillräckligt lång för att kättingen verkligen tydligt skall vrida sig. Gunnar borde ha ett någorlunda hum om hur många meter det kan röra sig om och för en välbärgad man i sina bästa år är väl en ny fin kättingstump inget att bråka om? Kanske det ockå vore en bra idé att ochså inhandla kätting i en grövre dimension för att se hur denna beter sig.
I stället för att se semestern delvis förstörd av mörka ankardemoner som vrider kätting när ingen ser på kan semesterseglingen bli en vetenskapens och framgångens odysée när Gunnar likt Focault med sin pendel löser ett knivigt och oförklarligt problem. När lösningen funnits kan kanske den traditionella ankarwhiskyn även kompletteras med en kättingwhisky.
Till sist vill jag ge en eloge till den fina stämningen med ömsesidiga ryggdunkar i denna tråd. Speciellt gläder det mig att åter läsa inlägg av mannen med de många signaturerna. Q verkar vara en gångbar nic-bokstav i detta forum.
Själv skall jag ägna sommaren åt rejäl lustankring. Har f.n. fyra st. ankare på båten. Jag har planer på att låta Sea-grip ankaret ohjälpligt kilas fast på någon olämplig ankarbotten som ren hämnd efter halvdassig greppförmåga och alltför många klämda fingrar. Skall vid säsongens slut någon gång i vinter alltså bara återstå tre.
Lycka till Gunnar S!
mvh Sven-Barry
Vridningen kan alltså möjligen genereras av antingen ankarboxens utformning eller av något minimalt slitage på länkarna. Gunnars idé om att försöka styra upp kättingen i boxen kan kanske fungera, men risken är väl att galvaniseringen slits ut i förtid om länkarna skall glida mot en yta. Plywood lär bara hålla under en testperiod.
Kanske kan det vara idé att springa iväg och inhandla tillräckligt antal meter ny fin kalibrerad kätting för teständamål. Alltså tillräckligt lång för att kättingen verkligen tydligt skall vrida sig. Gunnar borde ha ett någorlunda hum om hur många meter det kan röra sig om och för en välbärgad man i sina bästa år är väl en ny fin kättingstump inget att bråka om? Kanske det ockå vore en bra idé att ochså inhandla kätting i en grövre dimension för att se hur denna beter sig.
I stället för att se semestern delvis förstörd av mörka ankardemoner som vrider kätting när ingen ser på kan semesterseglingen bli en vetenskapens och framgångens odysée när Gunnar likt Focault med sin pendel löser ett knivigt och oförklarligt problem. När lösningen funnits kan kanske den traditionella ankarwhiskyn även kompletteras med en kättingwhisky.
Till sist vill jag ge en eloge till den fina stämningen med ömsesidiga ryggdunkar i denna tråd. Speciellt gläder det mig att åter läsa inlägg av mannen med de många signaturerna. Q verkar vara en gångbar nic-bokstav i detta forum.
Själv skall jag ägna sommaren åt rejäl lustankring. Har f.n. fyra st. ankare på båten. Jag har planer på att låta Sea-grip ankaret ohjälpligt kilas fast på någon olämplig ankarbotten som ren hämnd efter halvdassig greppförmåga och alltför många klämda fingrar. Skall vid säsongens slut någon gång i vinter alltså bara återstå tre.
Lycka till Gunnar S!
mvh Sven-Barry
-
LänQ-tips
Det kan jag knappast tycka. Det är helt korrekt att alla lyftdon dimensioneras med mycket betryggande marginaler och det förekommer också ankarkätting med och utan stolpar (engelska "stud link").felande felande LänQuen skrev:
Har jag missat något...?
Speciella problem för just ankarkätting är att man inte gärna kan dimensionera den för fyra eller sex gångers säkerhetsmarginal eftersom maximala lasten är okänd. Därför får man två potentiella problem, ett kortsiktigt och ett långsiktigt. Det kortsiktiga är deformation vid extremt hög last, den andra är utmattning över tiden - ett verkligt problem för t ex oljeriggar. Stolpen hjälper mot båda dessa problem genom att staga upp ringen/länken, så den behåller sin form även under avsevärd belastning.
För den intresserade, en länk som kanske kan ge input om Gunnars problem:
http://journals.pepublishing.com/(2m0dx ... 1:119785,1
//HQ
Tänk att min lilla kätting skulle generera nästan 50 inlägg och ett så flitigt gnuggande av tankemössor!
Jag bugar ödmjukt!
'den feland...kättar...kättingen...den glömde....den ödmjuke...i....boxen...` (eller mr X som jag tar friheten att kalla honom/henne för framledes) funderar på om kättingen är sliten och/eller överbelastad.
Jag TROR inte det. Den löper fint över kabillariehjulet även under hög belastning. Däremot HAR stora påkänningar skett någon gång under båtens historia. På det 45-lbs CQR-ankare som följde med Eilean när vi köpte och som nu fungerar som reservankare är läggen krökt i en svag båge. Jag föreställer mig ganska stora krafter för att åstadkomma detta! Men om detta har skett med den nu aktuella kättingen, eller ens med Eilean (ankaret kan ju komma från annat håll) låter jag vara osagt.
Om kättingen är sliten är svårare att avgöra. Jag vet ju inte vilka tecken jag skall söka efter. Visserligen börjar galvaniseringen ge upp bitvis, men det kan ju ha andra orsaker än slitage. Kättingen är vänd ända för ända och dess beteende är likformigt över hela dess längd så slitage låter inte troligt.
S-B-A-son´s oro för sliten galvanisering delar jag inte. Som det är nu glider en stor del av kättingen över insidan av babords bog - en rå, topcoatad glasfïberyta. En plywoodyta torde snarare vara skonsammare. Och skulle testerna leda till någon förbättring kommer jag sannolikt arrangera om geometrin, flytta/vrida spelet och flytta kättingklyset för att permanenta det hela.
Apropå Sea-Grip - var det inte någon som här, eller på något närliggande fora letade efter ett just sådant? Ett byte mot en flaska Laphroigh måste vara bättre än ett iofs trevligt ritualmord?
Apropå många ankaren.
Funderar just vilket som får gå hem på permission. Förutom 27 kg Delta på stäven med den famösa kättingen har vi ett 15 kg Bruce (orginal så klart) i beslag på badbryggan med 56 m ankarband för de ganska få gånger vi lägger stäven iland. Dessa två får naturligtvis stanna ombord men något av följande reservankaren får gå hem nu när vi kommer segla i lugnare hemmavatten framöver.
Antingen blir det vårt 35 kg stockankare med sin 20 meters 14 mm kätting och 40 meters 25 mm tross (ett riktigt as!) eller 45 lbs CQR med 10 mm kätting och 60 m multiplait.
Det lutar nog åt stockankaret!
Jag bugar ödmjukt!
'den feland...kättar...kättingen...den glömde....den ödmjuke...i....boxen...` (eller mr X som jag tar friheten att kalla honom/henne för framledes) funderar på om kättingen är sliten och/eller överbelastad.
Jag TROR inte det. Den löper fint över kabillariehjulet även under hög belastning. Däremot HAR stora påkänningar skett någon gång under båtens historia. På det 45-lbs CQR-ankare som följde med Eilean när vi köpte och som nu fungerar som reservankare är läggen krökt i en svag båge. Jag föreställer mig ganska stora krafter för att åstadkomma detta! Men om detta har skett med den nu aktuella kättingen, eller ens med Eilean (ankaret kan ju komma från annat håll) låter jag vara osagt.
Om kättingen är sliten är svårare att avgöra. Jag vet ju inte vilka tecken jag skall söka efter. Visserligen börjar galvaniseringen ge upp bitvis, men det kan ju ha andra orsaker än slitage. Kättingen är vänd ända för ända och dess beteende är likformigt över hela dess längd så slitage låter inte troligt.
S-B-A-son´s oro för sliten galvanisering delar jag inte. Som det är nu glider en stor del av kättingen över insidan av babords bog - en rå, topcoatad glasfïberyta. En plywoodyta torde snarare vara skonsammare. Och skulle testerna leda till någon förbättring kommer jag sannolikt arrangera om geometrin, flytta/vrida spelet och flytta kättingklyset för att permanenta det hela.
Apropå Sea-Grip - var det inte någon som här, eller på något närliggande fora letade efter ett just sådant? Ett byte mot en flaska Laphroigh måste vara bättre än ett iofs trevligt ritualmord?
Apropå många ankaren.
Funderar just vilket som får gå hem på permission. Förutom 27 kg Delta på stäven med den famösa kättingen har vi ett 15 kg Bruce (orginal så klart) i beslag på badbryggan med 56 m ankarband för de ganska få gånger vi lägger stäven iland. Dessa två får naturligtvis stanna ombord men något av följande reservankaren får gå hem nu när vi kommer segla i lugnare hemmavatten framöver.
Antingen blir det vårt 35 kg stockankare med sin 20 meters 14 mm kätting och 40 meters 25 mm tross (ett riktigt as!) eller 45 lbs CQR med 10 mm kätting och 60 m multiplait.
Det lutar nog åt stockankaret!
-
Mr X i ankarboxen
Jag har kontrollerat kondition på kättingar ett par gånger, på engelska färjor i kanalfart i mitten av åttiotalet där höj-och sänkbara bildäck hängde i grova, kortlänkade eller möjligen halvlånglänkade kättingar utan stolpe.
Metoden är i princip enkel men tidsödande.
Kättingen demonteras och spänns upp i sina ändlänkar, så att den är ordentligt sträckt, men man behöver inte komma i närheten av \"riktiga\" belastningar. Om det inte finns utrymme att spänna upp hela kättingen på en gång (Jag hade hela färjans längd på huvuddäcket att använda) kan man göra det bitvis.
Med ett skjutmått kollar man hur mycket varje länkpar bygger där de hänger ihop, en 20 mm kätting ger nominellt alltså 40 mm på skjutmåttet.
Hänsyn måste i någon mån tagas till tillverkningstoleranser, men regelverket säger annars tydligt hur många procent under nominellt mått som är tillåtet för fortsatt användning.
Men eftersom ordspråket att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk är bokstavligen sant, så måste exakt varje länk kontrolleras! Det tar tid, man måste bita sig i tungan för att inte domna av enformigheten, men det är viktigt att behålla koncentrationen eftersom slitaget kan variera väldigt mycket från en länk till en annan.
Samtidigt som man kollar måttet tittar man på länkarnas utseende beträffande eventuell rost, andra skador etc.
På de aktuella färjorna dömde jag ut cirka hälften av kättingarna, i samtliga fall beroende på några få länkar som var betydligt mer slitna än alla andra.
I applikationen med hängande däck är detta förklarligt, då endast vissa delar av kättingarna löper över brythjul under manöver medan stora delar alltid bildar raka sträckor. För en ankarkätting kan man nog vänta sig jämnare slitage.
Men jag var faktiskt inte inne på att slitage är huvudproblemet Gunnar, utan att ankarboxen är för låg att ge den frihängande kättinglängden möjlighet att snurra upp en kink innan den är uppe vid spelet, eller brythjulet eller hur det nu ser ut på din båt.
(T)ankarna är fortfarande oklara men vi ger inte upp!
Metoden är i princip enkel men tidsödande.
Kättingen demonteras och spänns upp i sina ändlänkar, så att den är ordentligt sträckt, men man behöver inte komma i närheten av \"riktiga\" belastningar. Om det inte finns utrymme att spänna upp hela kättingen på en gång (Jag hade hela färjans längd på huvuddäcket att använda) kan man göra det bitvis.
Med ett skjutmått kollar man hur mycket varje länkpar bygger där de hänger ihop, en 20 mm kätting ger nominellt alltså 40 mm på skjutmåttet.
Hänsyn måste i någon mån tagas till tillverkningstoleranser, men regelverket säger annars tydligt hur många procent under nominellt mått som är tillåtet för fortsatt användning.
Men eftersom ordspråket att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk är bokstavligen sant, så måste exakt varje länk kontrolleras! Det tar tid, man måste bita sig i tungan för att inte domna av enformigheten, men det är viktigt att behålla koncentrationen eftersom slitaget kan variera väldigt mycket från en länk till en annan.
Samtidigt som man kollar måttet tittar man på länkarnas utseende beträffande eventuell rost, andra skador etc.
På de aktuella färjorna dömde jag ut cirka hälften av kättingarna, i samtliga fall beroende på några få länkar som var betydligt mer slitna än alla andra.
I applikationen med hängande däck är detta förklarligt, då endast vissa delar av kättingarna löper över brythjul under manöver medan stora delar alltid bildar raka sträckor. För en ankarkätting kan man nog vänta sig jämnare slitage.
Men jag var faktiskt inte inne på att slitage är huvudproblemet Gunnar, utan att ankarboxen är för låg att ge den frihängande kättinglängden möjlighet att snurra upp en kink innan den är uppe vid spelet, eller brythjulet eller hur det nu ser ut på din båt.
(T)ankarna är fortfarande oklara men vi ger inte upp!