Stolpen i stolpkätting hindrar visserligen att länken kantrar eller ställer sig på högkant, men stolpens syfte är att stärka länken så den inte kollapsar. Vanlig kortlänkad kätting brukar heller inte kinka så det stör.
Jag tror snarare på att ankaret har olika \"snurrförmåga\" på väg upp respektive ner, och att kättingen vrids därmed. Kättingen vrider sig nog tillräckligt lätt för att inte tvinga svirveln till rotation förrän ankaret är riktigt nära klyset.
Jag drar mig till minnes en observation jag gjort: På mitt Bruceankare var det en kort säkringstamp fastgjord. Denna lades på enklaste sätt loss, och fick sitta kvar på ankaret. Den brukade vara snyggt lindad runt kättingen då den kom upp. Men när man släpspolar Bruce så ligger det helt stabilt i vattnet, men vad som händer i \"fritt fall\" kan ju vara en annan sak.
Men att Gunnar, den fulingen, skulle skoja om allvarliga saker som ankare och kätting vill vi väl inte tro?
//HQ
Snodd ankarkätting!
Nej, detta är faktiskt inget skoj! Och det Herr Q skriver om olika snurrförmågor på ankaret vore relevant om rotationen fortplantade sig förbi ankarspelet. Men det gör den alltså inte.
Signaturen 'Kättingen' skriver att kättingen har exakt samma väg att gå upp som ner. Men det har den faktiskt inte då kättingen först hamnar i en rund pyramid som senare under gång kollapsar - något som jag mycket väl kan tänka mig stör 'återsnurrningsmönstret' när kättingen matas ut.
Signaturen 'Kättingen' skriver att kättingen har exakt samma väg att gå upp som ner. Men det har den faktiskt inte då kättingen först hamnar i en rund pyramid som senare under gång kollapsar - något som jag mycket väl kan tänka mig stör 'återsnurrningsmönstret' när kättingen matas ut.
-
Herr Q
Hur skulle kättingen kunna vrida sig efter den landat i boxen utan att samma vridning urvrider sig vid utmatning?
Ju mer jag funderar på det här (det är förvirrande) ju mindre ser jag en möjlighet för kättingen att överföra en vridning mellan boxen och bortsidan av kabelariet. Men lika litet kan jag se en kätting spontanvrida sig genom att ramla (rumla?) omkring i boxen - var enskild länk har ju ingen frihet att vrida sig gentemot sina kedje-kamrater. För att en vridning skall propageras förbi kabelariet krävs att länken skippar och sedan lägger sig tillrätta för att låta sig spelas förbi hjulet.
Detta är i sanning förbryllande, och jag ser ingen annan råd än att eskalera problemet till \"Eileans Paradox\" och begära förstärkt tankekraft.
//HQ
Ju mer jag funderar på det här (det är förvirrande) ju mindre ser jag en möjlighet för kättingen att överföra en vridning mellan boxen och bortsidan av kabelariet. Men lika litet kan jag se en kätting spontanvrida sig genom att ramla (rumla?) omkring i boxen - var enskild länk har ju ingen frihet att vrida sig gentemot sina kedje-kamrater. För att en vridning skall propageras förbi kabelariet krävs att länken skippar och sedan lägger sig tillrätta för att låta sig spelas förbi hjulet.
Detta är i sanning förbryllande, och jag ser ingen annan råd än att eskalera problemet till \"Eileans Paradox\" och begära förstärkt tankekraft.
//HQ
Tips
Som herr Q, Gunnar och några till varit inne på, detta är förbryllande. Jag skulle testa att vända kättingen, dvs att fästa ankaret i kättingens \"båtände\". Någon skillnad borde det bli, kanske till det bättre.
Metoden kallas GDG, går det så går det, eller om man vill vara utrikisk, Trial and Error. Har man håg för att förstå sin omgivning kan man ju, om det fungerar, lägga pannan i djupa veck och bygga en fin teori runt det lyckade resultatet. Fungerar det inte har man ju sparat en del tankemöda vilket kan användas till ännu viktigare problem.
mvh Sven-Barry
Metoden kallas GDG, går det så går det, eller om man vill vara utrikisk, Trial and Error. Har man håg för att förstå sin omgivning kan man ju, om det fungerar, lägga pannan i djupa veck och bygga en fin teori runt det lyckade resultatet. Fungerar det inte har man ju sparat en del tankemöda vilket kan användas till ännu viktigare problem.
mvh Sven-Barry
-
Gäst
Re: Tips
Tja, att vända kättingen har jag gjort (men egentligen för att jämna ut slitaget) men tyvärr utan någon som helst skillnad.S-B A-son skrev:Som herr Q, Gunnar och några till varit inne på, detta är förbryllande. Jag skulle testa att vända kättingen, dvs att fästa ankaret i kättingens "båtände". Någon skillnad borde det bli, kanske till det bättre.
Metoden kallas GDG, går det så går det, eller om man vill vara utrikisk, Trial and Error. Har man håg för att förstå sin omgivning kan man ju, om det fungerar, lägga pannan i djupa veck och bygga en fin teori runt det lyckade resultatet. Fungerar det inte har man ju sparat en del tankemöda vilket kan användas till ännu viktigare problem.
mvh Sven-Barry
Jag är ändå inne på att PelleH närmat sig problemets kärna mest av er allihop. Fakta är:
Kättingen vrider sig i fallet mellan däck och sin 'vilohög' - inte någon annanstans.
Kättingen faller ner, dels på ett lutande, konkavt plan, hamnar i en pyramid vars bas den delvis ringlar sig runt och så småningom kollapsar pyramiden
Vid ankring kan jag inte notera någon vridning när kättingen matas upp ur sin 'vilohög' och den den sista delen av kättingen som oftast blir kvar i boxen blir med tiden allt mer snodd.
Linolja är en intressant variant, kanske kan minskad friktion få snurrningarna fortblanta sig bakåt till den lekare som sitter i kättingslutet. Tyvärr dränerar sig boxen i kölsvinet som blir nog messigt ändå.
Jag skall ägna sommarens seglatser åt att nogrannt studera kättingens beteende, vi kastar loss några dagar in i nästa vecka.
Slutligen vill jag tacka alla för sitt engagemang även om jag blev litet upprörd när antydningarna om att denna tråd skulle vara någon osmakligt skämt från min sida.
Man kan skämta om kön, religion, handikapp, sexuell läggning och hudfärg. Man aldrig om ankring!
-
Herr Q
\"Problems worthy of attack, prove their worth by hitting back\" (Piet Hein). I anpassad översättning blir det \"Vi har hittat ett otacksamt problem på backen\" - eller nåt.
Den logiska förklaring till att förvridningen samlas nära innersta ändan är att vridningen finns i hela kättingen, men den \"masseras\" dit vid varje ankring. Vridning i kättingen kan inte spridas över kabelhjulet på spelet utan att man lyfter kättingen från detta, eller att kättingen \"skippar\" på egen hand. Alla tidigare resonemang runt roterande ankare eller båt som vrider kättingen bygger på att den i så fall dras in för hand, inte över ett kabelhjul som inte tillåter att länkarna vrids.
Man skulle kunna göra följande: Innan årets turer tar man ut kättingen helt ur boxen. Sedan spelar man den sakta över ankarspelet (så att kättinghjulet får utöva sin styrande funktion) och fäster den UTAN SVIRVEL i ankarbulten. Sedan ankrar man av hjärtans lust under sommaren. Ifall man till hösten upptäcker att kättingen vridit sig AV SIG SJÄLV i kättingboxen finns det verkligen något att komma med - amorf kätting är något helt nytt.
Så min fråga till Gunnar: Gör du som många med mig - sparar tid, batteri och spelmotor genom att dra in löskättingen för hand tills det blir \"för tungt\" och sedan lägger den på spelet? För (bara) då kan man flytta vridning från ena sidan av kabelhjulet till den andra. Och i så fall pekar mycket på att vridningen ytterst genereras av ankaret. Skulle det vara så kommer också vridningen att ackumuleras i boxen, mycket så som du beskriver.
//HQ
Den logiska förklaring till att förvridningen samlas nära innersta ändan är att vridningen finns i hela kättingen, men den \"masseras\" dit vid varje ankring. Vridning i kättingen kan inte spridas över kabelhjulet på spelet utan att man lyfter kättingen från detta, eller att kättingen \"skippar\" på egen hand. Alla tidigare resonemang runt roterande ankare eller båt som vrider kättingen bygger på att den i så fall dras in för hand, inte över ett kabelhjul som inte tillåter att länkarna vrids.
Man skulle kunna göra följande: Innan årets turer tar man ut kättingen helt ur boxen. Sedan spelar man den sakta över ankarspelet (så att kättinghjulet får utöva sin styrande funktion) och fäster den UTAN SVIRVEL i ankarbulten. Sedan ankrar man av hjärtans lust under sommaren. Ifall man till hösten upptäcker att kättingen vridit sig AV SIG SJÄLV i kättingboxen finns det verkligen något att komma med - amorf kätting är något helt nytt.
Så min fråga till Gunnar: Gör du som många med mig - sparar tid, batteri och spelmotor genom att dra in löskättingen för hand tills det blir \"för tungt\" och sedan lägger den på spelet? För (bara) då kan man flytta vridning från ena sidan av kabelhjulet till den andra. Och i så fall pekar mycket på att vridningen ytterst genereras av ankaret. Skulle det vara så kommer också vridningen att ackumuleras i boxen, mycket så som du beskriver.
//HQ
-
Kättaren
Under signaturen Kättingen svor jag i ankarboxen med min lilla fundering om fader Gunnar behagade skämta med oss, hoppas jag får mina synders förlåtelse - om inte av Gunnar så av livets slutliga hamnkapten. Om icke får jag väl ligga på den svavelosande redden på svaj med Gunnars kätting som straff.
Men min tro är stark att Gunnar skrev om sin upprördhet med glimten i ögat trots infernot i kättingboxen.
Herr Q ställde en bra fråga om Gunnar verkligen låter kättingen ligga på kabellariehjulet utan att en endaste gång lyfta den - men min gissning är att Gunnar i så fall skulle ha nämnt detta då det så uppenbart kan förklara problemen.
Jag ställer en ytterligare fråga: Har Gunnar försökt att för hand och utan att lossa kättingen från ankarspelhjulet reda ut den mängd kätting som ligger kvar i en tilltrasslad hög när han lagt ut ankaret med det mesta av kättingen? Om kättingen verkligen aldrig varit lös från spelet och från början varit utan kinkar till sitt fäste i boxen är det såvitt jag kan se en fysisk omöjlighet att det senare kan uppstå kinkar.
Men jag har flera gånger stått inför tvärsäkra maskinister som svär på att ett eller annat inte har hänt med den utrustning som krånglar och som jag kommit ombord för att felsöka - varefter vi provkör gemensamt och just det som förklarar det hittills oförklarliga fenomenet händer.
Ibland påstår de då att det var första gången, även om det är uppenbart att det hänt tidigare också, ibland blir de sura på mig (Skjut budbärarsyndromet) men det händer att de tar till sig insikten och blir bättre människor efteråt, och bättre maskinister.
Alltså funderar jag över vad det är som ännu inte har nämnts - det som förklarar fenomenet men som Gunnar inte har observerat eller inte sett betydelsen av.
Annars kommer vi att så småningom vallfärda till Gunnars ankarbox i hoppet att hans kätting även skall ta över vårt eget tilltrasslade liv och söka förlåtelse för vårt tvivel...
Men min tro är stark att Gunnar skrev om sin upprördhet med glimten i ögat trots infernot i kättingboxen.
Herr Q ställde en bra fråga om Gunnar verkligen låter kättingen ligga på kabellariehjulet utan att en endaste gång lyfta den - men min gissning är att Gunnar i så fall skulle ha nämnt detta då det så uppenbart kan förklara problemen.
Jag ställer en ytterligare fråga: Har Gunnar försökt att för hand och utan att lossa kättingen från ankarspelhjulet reda ut den mängd kätting som ligger kvar i en tilltrasslad hög när han lagt ut ankaret med det mesta av kättingen? Om kättingen verkligen aldrig varit lös från spelet och från början varit utan kinkar till sitt fäste i boxen är det såvitt jag kan se en fysisk omöjlighet att det senare kan uppstå kinkar.
Men jag har flera gånger stått inför tvärsäkra maskinister som svär på att ett eller annat inte har hänt med den utrustning som krånglar och som jag kommit ombord för att felsöka - varefter vi provkör gemensamt och just det som förklarar det hittills oförklarliga fenomenet händer.
Ibland påstår de då att det var första gången, även om det är uppenbart att det hänt tidigare också, ibland blir de sura på mig (Skjut budbärarsyndromet) men det händer att de tar till sig insikten och blir bättre människor efteråt, och bättre maskinister.
Alltså funderar jag över vad det är som ännu inte har nämnts - det som förklarar fenomenet men som Gunnar inte har observerat eller inte sett betydelsen av.
Annars kommer vi att så småningom vallfärda till Gunnars ankarbox i hoppet att hans kätting även skall ta över vårt eget tilltrasslade liv och söka förlåtelse för vårt tvivel...
Ljus i tunneln!
Hmmm - den här tråden har verkligen fått mig att tänka...
Jo, jag har lagt ut ankaret och sedan dragit ut resterande kätting från boxen för hand. Och stått med sluttampen av kättingen så snodd att den har fått dubbla diametern och inte passerar kabelklyset. Jag har tvingats krypa in i boxen bakvägen och knyta loss den meterlånga lina som är fäst dels i kättingtamen, dels i en ögla i båten.
Och självklart - detta fenomen är en omöjlighet om inte kättingen i något skede roterar kring kabbilarhjulet och stävrullen. Vilket jag är beredd att pantsätta bägge mina döttrar, hustru OCH mitt 27 kg´s Deltaankare på att den inte gör - vid upptagning av kättingen.
Men vid utläggning... Heureka! Där har vi det!
Spelet är inte reverserande utan jag låter kättingen löpa ut fritt när jag släpper på ankarspelets broms. Och då går det bitvis rätt fort, så fort att kättingen hoppar och skuttar över kättinghjulet utan att hela tiden tvingas in i spåret. Det är naturligtvis då som den snurr som kättingen gjort när den matats in i boxen inte tvingas tillbaka utan blir kvar och ackumuleras i den sista biten!
Så nu skall jag naturligtvis släppa ut kättingen på ett så kontrollerat sätt som möjligt för att se om det ändrar resultatet. Och blir det en förbättring är det en ganska enkel sak att modifiera spelet med ett relä och en extra fotströmbrytare så att det reverserar.
Som Herr Q föreslår - att hantera kättingen för hand gör jag helst inte den är alldeles för skitig och tung för mina frökenfingrar! Redan på ett par meers djup blir det rätt många kg som hänger ned när stävrullen i sig är 2 meter över vattnet. Dessutom tror jag att elektro-mekaniska grejor på en så utsatt plats mår bra av att användas i övermått. Strömförbrukningen är inget problem - motorn är alltid igång vid ankring.
Jo, jag har lagt ut ankaret och sedan dragit ut resterande kätting från boxen för hand. Och stått med sluttampen av kättingen så snodd att den har fått dubbla diametern och inte passerar kabelklyset. Jag har tvingats krypa in i boxen bakvägen och knyta loss den meterlånga lina som är fäst dels i kättingtamen, dels i en ögla i båten.
Och självklart - detta fenomen är en omöjlighet om inte kättingen i något skede roterar kring kabbilarhjulet och stävrullen. Vilket jag är beredd att pantsätta bägge mina döttrar, hustru OCH mitt 27 kg´s Deltaankare på att den inte gör - vid upptagning av kättingen.
Men vid utläggning... Heureka! Där har vi det!
Spelet är inte reverserande utan jag låter kättingen löpa ut fritt när jag släpper på ankarspelets broms. Och då går det bitvis rätt fort, så fort att kättingen hoppar och skuttar över kättinghjulet utan att hela tiden tvingas in i spåret. Det är naturligtvis då som den snurr som kättingen gjort när den matats in i boxen inte tvingas tillbaka utan blir kvar och ackumuleras i den sista biten!
Så nu skall jag naturligtvis släppa ut kättingen på ett så kontrollerat sätt som möjligt för att se om det ändrar resultatet. Och blir det en förbättring är det en ganska enkel sak att modifiera spelet med ett relä och en extra fotströmbrytare så att det reverserar.
Som Herr Q föreslår - att hantera kättingen för hand gör jag helst inte den är alldeles för skitig och tung för mina frökenfingrar! Redan på ett par meers djup blir det rätt många kg som hänger ned när stävrullen i sig är 2 meter över vattnet. Dessutom tror jag att elektro-mekaniska grejor på en så utsatt plats mår bra av att användas i övermått. Strömförbrukningen är inget problem - motorn är alltid igång vid ankring.
-
Quasimodo
Re: Ljus i tunneln!
Men så har jag också förstått att Herr Q är en karlakarl av sällan skådat mått, med händer som dasslock, fingrar som falukorvar och hårdhudad som en tatuerad buffel. Men skitig brukar väl kätting vara först nära botten i ankarändan, inte så ofta i båtändan - väl?Eilean skrev: Som Herr Q föreslår - att hantera kättingen för hand gör jag helst inte den är alldeles för skitig och tung för mina frökenfingrar!
Själv kan jag nu förnöjt lära av andras misstag, en välkommen omväxling.
Q.
-
Herr Q
-
Frälsaren
Mina tidigare nick var Kättingen och Kättare men nu känner jag mig som nicket ovan.
Det visade sig alltså vara just det jag skrev om som Kättaren - det fanns något som Gunnar i och för sig var medveten om, men inte berättat om då han inte insåg att det förklarade allt.
Nu har det blivit uppenbarat, Gunnar och vi andra hava skådat ljuset, och Gunnar frågar sig säkert nu \"varför tänkte jag inte på det från början, det är ju nu så uppenbart?\"
En underhållande och lärorik tråd, om än lite kinkig ibland.
Ha det bra!
Det visade sig alltså vara just det jag skrev om som Kättaren - det fanns något som Gunnar i och för sig var medveten om, men inte berättat om då han inte insåg att det förklarade allt.
Nu har det blivit uppenbarat, Gunnar och vi andra hava skådat ljuset, och Gunnar frågar sig säkert nu \"varför tänkte jag inte på det från början, det är ju nu så uppenbart?\"
En underhållande och lärorik tråd, om än lite kinkig ibland.
Ha det bra!
-
Fabian Ehn
Det här får mig att minnas en händelse stormhösten '38. Vi skulle avvakta bästa pris på våra ynkliga sillrackare utanför Älgöns sillkokeri och kapten beordrade ankring under lä av Lövön. Jungman slog stopparen ur spelet utan tanke och stormankaret på ett engelskt ton gick ner som ett sänklod. Kabulariet snurrade och skrek som en stucken gris och jag sotbrände fyra fingrar då jag drog i den glödande bromsspaken med all kraft. Spelet smälte samman, föll ner i rummet och stekte flera hundra kilo sill innan det svalnade. Ankaret fick lämnas med en dålig tunna som boj. Den jungmannen fick kindpustar besättningen runt, ett milt straff på den tiden. Innan vi fick bytt spelet fick vi sedan i storm segla fram och åter var gång vi skulle pressa ut anständigt pris ur sillkokardirektören.
Vår spelstekta sill sålde redaren sedan med god förtjänst till resturangen på Marstrand.
F Ehn.
Vår spelstekta sill sålde redaren sedan med god förtjänst till resturangen på Marstrand.
F Ehn.
-
den glömde i ankarboxen
Jag väntar litegrann på ett erkännande från Gunnar med Eilean, att det faktiskt var så som jag otaliga gånger upplevt det (oftast på större fartyg):
Först en tvärsäker maskinist som \"vet\" hur allt har varit och berättat precis vad som hänt och hur oförklarligt problemet är - och när verkligheten visar sig vara det han själv missat, därefter helt ägnar sig åt \"att gå vidare\" och \"följa upp\" osv osv.
I inlägget torsdagen åttonde juni skriver ju Gunnar själv att kättingen inte lämnar spelet vare sig under utrullning eller inrullning - \"det syns tydligt\"...
Men sedan, \"heureka\", genom att han själv börjar tänka kommer han själv nu på hur det hänger ihop...
Inte så generöst mot dina medmänniskor, Gunnar...
Segla i frid.
Först en tvärsäker maskinist som \"vet\" hur allt har varit och berättat precis vad som hänt och hur oförklarligt problemet är - och när verkligheten visar sig vara det han själv missat, därefter helt ägnar sig åt \"att gå vidare\" och \"följa upp\" osv osv.
I inlägget torsdagen åttonde juni skriver ju Gunnar själv att kättingen inte lämnar spelet vare sig under utrullning eller inrullning - \"det syns tydligt\"...
Men sedan, \"heureka\", genom att han själv börjar tänka kommer han själv nu på hur det hänger ihop...
Inte så generöst mot dina medmänniskor, Gunnar...
Segla i frid.