Innan man mer eller mindre saklöst påstår att det var fel att lämna båten kan man gärna fundera på vilka reella anledningar som skulle kunna motivera detta. Den överhängande faran behöver ju inte vara absolut eller omedelbar, och vi diskuterar ju faktiskt inte att gå i livflotten eller att hoppa i sjön med flytväst, utan en evakuering.
Rekommenderar \"Gäst\" verkligen att stanna kvar i båten om den läcker och inte kan tätas ? Om vattenförrådet (eller matförrådet) förstörts ? Om riggen havererat bortom all räddning ? Ett problem i sammanhanget som gäller för både flottar och evakuering är att man måste kunna avgöra NÄR en åtgärd är befogad - kommer det ett fartyg som svar på en begäran om assistans kan man knappast tänka sig att skepparen på segelbåten har full bestämmanderätt över situationen. Ber man om hjälp och får den får man nog sas ta emot den.
Det hela handlar om att kalkylera rimliga odds - det finns mycket få garantier i endera riktningen när det skiter sig ordentligt till havs.
Fastnetolycken handlade om en rejäl sommarstorm, ett stort antal båtar, varav många med orutinerade besättningar (Fastnet är en segeltävling med ungefär samma deltagarprofil som Gotland Runt). Att ett antal skeppare kan ha tappat fattningen och övergett båtarna för tidigt kan förmodligen stämma, men vi VET inte att de i så fal skulle överlevt.
Någon som vet nått om ensamseglaren?
-
Gäst
Observera att jag inte alls saklöst hävdar att ensamseglaren handlade fel.
Det kan ha funnits tusen och en orsaker till att han måste lämna båten snabbt. Faktum kvarstår dock att han drunknade till följd av detta beslut. Om han hade blivit kvar ombord skulle han antagligen ha överlevt.
Det intressanta är att försöka utröna varför människor, som vid Fastnetolyckan, handlar så irrationellt och lämnar den relativa tryggheten ombord för att gå i instabila livflottar när det blåser full storm med orkanbyar. Kanske är det här fallet inte jämförbart, det blåste ju inte ens kuling och någon livflotte talas det inte om. Men vad som fick mig att reagera var just det faktum att även i detta fall överlevde båten men inte människan. Kan det vara skräcken att bli instängd i en båt som kappsejsar och inte rätar sig som får folk att gripas av panik? Det är inte lätt att veta för oss som inte själva stått inför valet att bli kvar ombord eller lämna båten.
Båten var tydligen betydligt större än vad som först angavs - 11 meter - en Coronado (38?).
Det kan ha funnits tusen och en orsaker till att han måste lämna båten snabbt. Faktum kvarstår dock att han drunknade till följd av detta beslut. Om han hade blivit kvar ombord skulle han antagligen ha överlevt.
Det intressanta är att försöka utröna varför människor, som vid Fastnetolyckan, handlar så irrationellt och lämnar den relativa tryggheten ombord för att gå i instabila livflottar när det blåser full storm med orkanbyar. Kanske är det här fallet inte jämförbart, det blåste ju inte ens kuling och någon livflotte talas det inte om. Men vad som fick mig att reagera var just det faktum att även i detta fall överlevde båten men inte människan. Kan det vara skräcken att bli instängd i en båt som kappsejsar och inte rätar sig som får folk att gripas av panik? Det är inte lätt att veta för oss som inte själva stått inför valet att bli kvar ombord eller lämna båten.
Båten var tydligen betydligt större än vad som först angavs - 11 meter - en Coronado (38?).
-
Gäst
Gäst, är det rimligt att säga att han drunknade som en följd av sitt beslut att lämna båten? Låt oss anta att båten faktiskt tog in vatten i en takt han inte kunde hålla undan, säg att båten flöt ett dygn eller mer som rapporterna antyder. Likväl skulle han hamna i vattnet och drunkna.
Hur vet vi att han lämnade båten snabbt? Han hade ju trots allt tid nog att lämna över packning. Kanske var allt förbrett så långt det går att förbreda. Det är ändå riskfyllt.
Men jag håller med dig om att det är värt att studera närmare psykologin kring dessa situationer. Jag har för mig att en svensk båt övergavs på Atlanten för 3-4 år sedan till förmån för nödflotten. Båten lär ha hittats flytande. Någon som kommer ihåg?
mvh
Nils Nobbing
Hur vet vi att han lämnade båten snabbt? Han hade ju trots allt tid nog att lämna över packning. Kanske var allt förbrett så långt det går att förbreda. Det är ändå riskfyllt.
Men jag håller med dig om att det är värt att studera närmare psykologin kring dessa situationer. Jag har för mig att en svensk båt övergavs på Atlanten för 3-4 år sedan till förmån för nödflotten. Båten lär ha hittats flytande. Någon som kommer ihåg?
mvh
Nils Nobbing
-
Gäst
Ännu så länge känner vi inte till det exakta händelseförloppet. Jag bara konstaterar, att ensamseglaren antagligen skulle ha överlevt och under alla förhållanden skulle ha levt längre, om han stannat kvar ombord i sin båt.
Men detta är bara ett av många exempel på att folk rent generellt tycks föredra att lämna den relativa säkerheten i sina båtar. Innan vi har flera fakta i just detta mål, kanske vi kan avvakta med att fördjupa oss i spekulationer. Det var inte min mening. Jag ville diskutera frågan ur ett vidare perspektiv för att försöka förstå de psykologiska sammanhangen. Men detta tycks ingen vara intresserad av.
Frågan tas upp i boken Totalhaveri av Jack H Coote. Exempel ges även här på båtar som övergivits i onödan. En styrman i Royal Navy citeras: \"Rätta tiden att överge en liten båt är när naveln börjar bli våt och inte dessförinnan\". Lättare sagt än gjort kanske för den som råkar ut för sitt första haveri på öppet hav.
Men detta är bara ett av många exempel på att folk rent generellt tycks föredra att lämna den relativa säkerheten i sina båtar. Innan vi har flera fakta i just detta mål, kanske vi kan avvakta med att fördjupa oss i spekulationer. Det var inte min mening. Jag ville diskutera frågan ur ett vidare perspektiv för att försöka förstå de psykologiska sammanhangen. Men detta tycks ingen vara intresserad av.
Frågan tas upp i boken Totalhaveri av Jack H Coote. Exempel ges även här på båtar som övergivits i onödan. En styrman i Royal Navy citeras: \"Rätta tiden att överge en liten båt är när naveln börjar bli våt och inte dessförinnan\". Lättare sagt än gjort kanske för den som råkar ut för sitt första haveri på öppet hav.
-
Calle C
Hej
Jag har bekanta som råkade ut för liknande för 25 år sedan på nordsjön i mycket hårt väder och ofantligt stora vågor.
Det började med ett roderhaveri som enl. uppgift inte gick att reparera. Efter åtskilliga timmar gjordes anrop över VHF. Det kom en lastbåt till undsättning på vilken dom togs ombord. Däremot var sjögången så svår att deras båt slogs sönder mot lastbåten och sjönk.
Efter händelsen berättade han att han bara ville ifrån båten till vilket pris som helst.
Hela denna situation uppkom egentligen på liten erfarenhet, det var 4e året han överhuvudtaget seglade.
Jag antar att ni alla någon gång haft med personer som har blivit sjösjuka.
Har ni observerat deras beteende. en del kan bli så psykiskt dåliga att dom bara vill slänga sig i sjön.
Det är bra att sådana här händelser diskuteras från alla sidor och med alla åsikter för då kan det komma något bra ut ur diskussionen.
Calle
Jag har bekanta som råkade ut för liknande för 25 år sedan på nordsjön i mycket hårt väder och ofantligt stora vågor.
Det började med ett roderhaveri som enl. uppgift inte gick att reparera. Efter åtskilliga timmar gjordes anrop över VHF. Det kom en lastbåt till undsättning på vilken dom togs ombord. Däremot var sjögången så svår att deras båt slogs sönder mot lastbåten och sjönk.
Efter händelsen berättade han att han bara ville ifrån båten till vilket pris som helst.
Hela denna situation uppkom egentligen på liten erfarenhet, det var 4e året han överhuvudtaget seglade.
Jag antar att ni alla någon gång haft med personer som har blivit sjösjuka.
Har ni observerat deras beteende. en del kan bli så psykiskt dåliga att dom bara vill slänga sig i sjön.
Det är bra att sådana här händelser diskuteras från alla sidor och med alla åsikter för då kan det komma något bra ut ur diskussionen.
Calle
-
Gäst
Jag tycker personligen att man nog får respektera de beslut som en individ tar. Vi måste alltid räkna med att ta beslut med bristfällig information och framtiden är bara begränsat förutsägbar.
Det är välkänt att skräck och utmattning fördunklar omdömet. Att \"mental träning\" i form av mantra typ \"stanna alltid kvar i båten\" då skulle hjälpa tror jag inte på, utan mer på att bygga upp erfarenhet så att man känner sig trygg i situationen därför att man har autentisk kompetens och vet vad man klarar av.
Sedan måste jag nog säga att det känns olustigt att mästra den som betalat det yttersta priset för sitt beslut. Att litet blåögt fastslå att \"han skulle levt längre\" om han stannat på sin båt kan mycket väl stämma. Däremot får vi inget svar på \"hur länge\", och det är faktiskt inte betydelselöst i sammanhanget. Hade han lyckats klättra upp på lejdaren hade diskussionen antagligen inte ens kommit upp.
Det är välkänt att skräck och utmattning fördunklar omdömet. Att \"mental träning\" i form av mantra typ \"stanna alltid kvar i båten\" då skulle hjälpa tror jag inte på, utan mer på att bygga upp erfarenhet så att man känner sig trygg i situationen därför att man har autentisk kompetens och vet vad man klarar av.
Sedan måste jag nog säga att det känns olustigt att mästra den som betalat det yttersta priset för sitt beslut. Att litet blåögt fastslå att \"han skulle levt längre\" om han stannat på sin båt kan mycket väl stämma. Däremot får vi inget svar på \"hur länge\", och det är faktiskt inte betydelselöst i sammanhanget. Hade han lyckats klättra upp på lejdaren hade diskussionen antagligen inte ens kommit upp.
Anders S
Det är litet ogenomtänkt att säga så.Anonymous skrev: Jag anknyter till vad som hände vid Fastnetstormen eftersom man ser så tydliga paralleller. Den aktuella båten är alltså bara en av de 25 båtar som vi diskuterar här. Omständigheterna kring de övriga, de 24 båtar, som övergavs i Fastnetstormen 1979, är dokumenterade in i minsta detalj. 19 av dem övergavs helt i onödan! Endast 5 båtar förliste. Det är inte förmätet att konstatera, att om alla hade stannat kvar i sina båtar istället för att överge dem hade dödstalet stannat vid 4-5 personer istället för 15.
Men rent hypotetiskt kan vi spela med att att strategien "stanna i båten och gå inte i flotten" hade använts i st f strategien "Gå i flotten när man på allvar tror att båten kommer att sjunka". Då ligger det fundamentala felet i att anta att bara 4-5 personer skulle ha dött - fem kappseglingsbesättningar hade gått åt, och det kan säkert vara bortåt 30 personer totalt i fem båtar på Fastnet.
Ett annat sätt att se på det här är att det verkar vara färre än en person per övergiven båt som verkligen drunknade eller (snarare) dog av nedkylning och utmattning efter (eller före!) båten övergivits. Det är i så fall inte så illa. Man kan också då hävda att livflottarna totalt sett räddade ca 15 liv det dygnet.
Jag har inga problem att acceptera att med facit i hand kunde man optimerat utbytet av livflotte vs stanna kvar, men inte i de proportioner du föreslår.
Anders S
-
Gäst
Som sagt, låt oss vänta med spekulationer och diskutera händelseförloppet, när vi har fler fakta.
Jag tycker inte alls att det känns olustigt att diskutera ensamseglarens handlande. Tvärtom är det nödvändigt. Det är ett gyllene tillfälle att genom inträngande analys försöka förstå de mekanismer som ligger bakom till synes märkliga beteenden i nödsituationer. Det vore mig fjärran att mästra någon, död eller levande.
Den debatt som jag, men inte Anders S, vill föra skulle från min sida inte ha varit annorlunda om ensamseglaren hade lyckats ta sig upp för lejdaren och klarat livhanken. Frågan är fortfarande varför så många överger sina båtar i helt i onödan. I just det här fallet, som bara är ett av många, vet vi ännu inte om det var i onödan, men allt tyder på det, eftersom det liknar så många andra fall där båten överlevt.
Jag tror inte heller att man ska idka mental träning på det sätt som Anders föreslår med mantra och dylikt. Det bästa hade naturligtvis varit att kunna träna i simulator eller under realistiska, kontrollerade former. Eftersom dessa möjligheter knappast står till buds för gemene man bör man träna genom att skaffa sig så mycket erfarenhet som möjligt och lära sig att tänka rationellt in i minsta detalj. Om man lyckas med det, är man så mentalt förberedd, när olyckan inträffar, att man \"känner igen sig\" och vet i bästa fall exakt steg för steg hur man ska bete sig. Nåja, det är lätt att sitta och teoretisera, men det kan aldrig vara fel att vara så väl förberedd som det någonsin går.
Jag tycker inte alls att det känns olustigt att diskutera ensamseglarens handlande. Tvärtom är det nödvändigt. Det är ett gyllene tillfälle att genom inträngande analys försöka förstå de mekanismer som ligger bakom till synes märkliga beteenden i nödsituationer. Det vore mig fjärran att mästra någon, död eller levande.
Den debatt som jag, men inte Anders S, vill föra skulle från min sida inte ha varit annorlunda om ensamseglaren hade lyckats ta sig upp för lejdaren och klarat livhanken. Frågan är fortfarande varför så många överger sina båtar i helt i onödan. I just det här fallet, som bara är ett av många, vet vi ännu inte om det var i onödan, men allt tyder på det, eftersom det liknar så många andra fall där båten överlevt.
Jag tror inte heller att man ska idka mental träning på det sätt som Anders föreslår med mantra och dylikt. Det bästa hade naturligtvis varit att kunna träna i simulator eller under realistiska, kontrollerade former. Eftersom dessa möjligheter knappast står till buds för gemene man bör man träna genom att skaffa sig så mycket erfarenhet som möjligt och lära sig att tänka rationellt in i minsta detalj. Om man lyckas med det, är man så mentalt förberedd, när olyckan inträffar, att man \"känner igen sig\" och vet i bästa fall exakt steg för steg hur man ska bete sig. Nåja, det är lätt att sitta och teoretisera, men det kan aldrig vara fel att vara så väl förberedd som det någonsin går.
-
Gäst
Nu verkar det som om Anders missförstår mig avsiktligt. Jag har inte alla data om Fastnetstormen aktuella, men jag är ganska säker på att några båtar var svårt skadade och räddningslöst förlorade. För besättningarna på dessa båtar var det självklart att gå i livflottarna omgående. Det är inte dem vi diskuterar utan de besättningar som lämnade sina båtar i onödan.
Inte är det mindre risk för nedkylning och utmattning, om man stannar kvar ombord, hur illa den än må vara ställt.
Inte är det mindre risk för nedkylning och utmattning, om man stannar kvar ombord, hur illa den än må vara ställt.
Förmodligen \"visste\" man på alla 24 båtarna att båtarna skulle sjunka - annars hade man inte gått i båtarna (förlåt, flottarna).
Annars verkar det mer som att lärdomen är att man får räkna med ca 20%:a förluster om man går i flottarna i storm. Det betyder att man kan vänta sig 80% chans till överlevnad i flotten, och det skall ställas mot den 100% risken att stanna i en båt som sjunker. En rätt enkel riskanalys säger då att det som allmän strategi är bättre att gå i flotten om risken för totalförlust av båten är 35 procent eller så. Det kan man förstås inte bedöma med någon större säkerhet, speciellt inte i situationen.
Anledningen till att jag inte vill debattera om det är bättre eller sämre att stanna i båten eller att lämna den är att jag inte gör anspråk på att något \"rätt svar\".Att man skall förbereda sig på det värsta och \"träna sig\" på det oväntade håller jag gärna med om.
Annars verkar det mer som att lärdomen är att man får räkna med ca 20%:a förluster om man går i flottarna i storm. Det betyder att man kan vänta sig 80% chans till överlevnad i flotten, och det skall ställas mot den 100% risken att stanna i en båt som sjunker. En rätt enkel riskanalys säger då att det som allmän strategi är bättre att gå i flotten om risken för totalförlust av båten är 35 procent eller så. Det kan man förstås inte bedöma med någon större säkerhet, speciellt inte i situationen.
Anledningen till att jag inte vill debattera om det är bättre eller sämre att stanna i båten eller att lämna den är att jag inte gör anspråk på att något \"rätt svar\".Att man skall förbereda sig på det värsta och \"träna sig\" på det oväntade håller jag gärna med om.
Anders S
-
Gäst
Med föregående praktisk och mental träning torde man vara betydligt bättre rustad att göra en korrekt bedömning i nödsituationen. Om seglarna i Fastnet Race 1979 hade gjort en korrekt bedömning hade facit blivit bedydligt färre än 15 omkomna.
Jag håller med om att risken att dö, om man stannar kvar i en sjunkande båt kan bedömas till 100%. Men varför överger besättningarna så ofta båtar som bevisligen inte är sjunkande? Det är denna psykologiska gåta som intressant att diskutera.
Jag håller med om att risken att dö, om man stannar kvar i en sjunkande båt kan bedömas till 100%. Men varför överger besättningarna så ofta båtar som bevisligen inte är sjunkande? Det är denna psykologiska gåta som intressant att diskutera.
-
leif bengtsson
Jag har varit ombord på båtar med sjösjuka mäniskor, normalt mycket stabila och
rationella sådan.
I ett fall var det riktigt nära till katastrof.
Jag ocn kompis hade lånat hans föräldrars segelbåt och vu skulle sticka över till
Bornholm för att fixa brännvin till analkande studentfester. En annan kompis ville hänga på.
Ute i bornholmsgattet blev han sjösjuk och senare panikångest eller nåt.
Vi fick honom en kort stund att inse att det var sjösjuka han drabbats av, inget livshotande. Vi lyckades lugna honom något med löfte om sjösjukepiller.
I själva verket var det sömnpiller och nåt annat typ lugnande som min kompis mor hade liggande i båten. Han slocknade efter en stund.
Situationen var rätt kritisk han hade hoppat överbord utan livflotte.
Han upplevde båten som det livsfarliga.
Hade jag varit själv med honom vet jag inte hur det
hade gått.
Jag har själv aldrig varit sjösjuk men den dan jag blir det kanske jag råkar ut för liknande panik..
Om en drabbas så är det lätt att rädslan sprider sig.
Såg samma sak under en FN-tjänstgöring folk är inte vana vid att uppleva verklig fara.
Även om man kunde tro det så som en del kör...
I andra fall känner jag folk som blir hispiga för minsta strul i vardagslivet men när det gäller har dom extrem sinnesnärvaro och blir helkalla.
Leif
rationella sådan.
I ett fall var det riktigt nära till katastrof.
Jag ocn kompis hade lånat hans föräldrars segelbåt och vu skulle sticka över till
Bornholm för att fixa brännvin till analkande studentfester. En annan kompis ville hänga på.
Ute i bornholmsgattet blev han sjösjuk och senare panikångest eller nåt.
Vi fick honom en kort stund att inse att det var sjösjuka han drabbats av, inget livshotande. Vi lyckades lugna honom något med löfte om sjösjukepiller.
I själva verket var det sömnpiller och nåt annat typ lugnande som min kompis mor hade liggande i båten. Han slocknade efter en stund.
Situationen var rätt kritisk han hade hoppat överbord utan livflotte.
Han upplevde båten som det livsfarliga.
Hade jag varit själv med honom vet jag inte hur det
hade gått.
Jag har själv aldrig varit sjösjuk men den dan jag blir det kanske jag råkar ut för liknande panik..
Om en drabbas så är det lätt att rädslan sprider sig.
Såg samma sak under en FN-tjänstgöring folk är inte vana vid att uppleva verklig fara.
Även om man kunde tro det så som en del kör...
I andra fall känner jag folk som blir hispiga för minsta strul i vardagslivet men när det gäller har dom extrem sinnesnärvaro och blir helkalla.
Leif
-
Calle C
hej
Fastnet race var fel redan från start.
Tävlingsledningen borde ställt in seglingen, alternativt blåst av den.
Deras kommentar ang passiviteten var att det är varje skeppares ansvar att segla eller avstå.
Skepparna i sin tur borde brutit i tid, dom var väl medvetna om riskerna efter tidigare race.
Störst överlevnadsmöjlighet har besättningen som är kvar i båten så länge den ligger i marvatten, först när den börjar sjunka skall flotten användas.
58 åringens situation kan mycket väl ha varit sådan att hans bedömning var att båten skulle sjunka inom några timmar.
Vid den bedömningen tycker jag att han gjorde rätt att anropa assistans och lämna båten(så många fartyg finns det inte inom VHF så att man kan välja och vraka). Jag hade gjort samma sak.
Felet här enligt min mening är att han inte säkrade sig med en lina, för det fanns uppenbarligen en som användes för att hissa upp hans personliga tillhörigheter med. Detta är ett måste i hög sjö och på natten.
Calle
Fastnet race var fel redan från start.
Tävlingsledningen borde ställt in seglingen, alternativt blåst av den.
Deras kommentar ang passiviteten var att det är varje skeppares ansvar att segla eller avstå.
Skepparna i sin tur borde brutit i tid, dom var väl medvetna om riskerna efter tidigare race.
Störst överlevnadsmöjlighet har besättningen som är kvar i båten så länge den ligger i marvatten, först när den börjar sjunka skall flotten användas.
58 åringens situation kan mycket väl ha varit sådan att hans bedömning var att båten skulle sjunka inom några timmar.
Vid den bedömningen tycker jag att han gjorde rätt att anropa assistans och lämna båten(så många fartyg finns det inte inom VHF så att man kan välja och vraka). Jag hade gjort samma sak.
Felet här enligt min mening är att han inte säkrade sig med en lina, för det fanns uppenbarligen en som användes för att hissa upp hans personliga tillhörigheter med. Detta är ett måste i hög sjö och på natten.
Calle
Jag tror inte att det är en psykologisk gåta utan ganska lätt att förstå.
Ett problem är att korrekt avgöra den större respektive risken. Här kan erfarenhet och kunskap vara mycket viktigt, tillsammans med sinnesnärvaro. Fallerar någon av dessa tre faktorer kommer man inte att bedöma situationen korrekt, och därmed inte heller fatta ett korrekt beslut. Då kan man hamna i en situation där man skickligt och korrekt genomför fel åtgärd, men man agerar fortfarande helt rationellt med den begränsade information som står till buds.
Vi vet också att människan under stress får en mycket lägre tröskel för att agera, och att instinkter och reflexer inte är meningsfulla i alla lägen. T ex kan en fullt normal flyktreflex utlösa ett beslut att lämna båten, om möjligheten finns. Man kan träna upp förmågan att agera meningsfullt i mycket extrema situationer, men knappast genom att annat än systematisk, noggrann inlärning.
Sedan handlar korrekt beslut om att applicera sannolikheter på en bedömd situation - något som har många inbyggda felkällor. Det är nog mest här som jag tycker att varken Fastnet eller ensamseglaren är riktigt bra studieobjekt, helt enkelt därför att vi har inte insyn i subjektiva fakta och heller inte heller känner till de verkliga respektive upplevda oddsen för att lyckas.
Jag gissar i alla fall att ensamseglaren måste ha bedömt att oddsen för att överleva var större vid en evakuering än genom att stanna kvar.
Ett problem är att korrekt avgöra den större respektive risken. Här kan erfarenhet och kunskap vara mycket viktigt, tillsammans med sinnesnärvaro. Fallerar någon av dessa tre faktorer kommer man inte att bedöma situationen korrekt, och därmed inte heller fatta ett korrekt beslut. Då kan man hamna i en situation där man skickligt och korrekt genomför fel åtgärd, men man agerar fortfarande helt rationellt med den begränsade information som står till buds.
Vi vet också att människan under stress får en mycket lägre tröskel för att agera, och att instinkter och reflexer inte är meningsfulla i alla lägen. T ex kan en fullt normal flyktreflex utlösa ett beslut att lämna båten, om möjligheten finns. Man kan träna upp förmågan att agera meningsfullt i mycket extrema situationer, men knappast genom att annat än systematisk, noggrann inlärning.
Sedan handlar korrekt beslut om att applicera sannolikheter på en bedömd situation - något som har många inbyggda felkällor. Det är nog mest här som jag tycker att varken Fastnet eller ensamseglaren är riktigt bra studieobjekt, helt enkelt därför att vi har inte insyn i subjektiva fakta och heller inte heller känner till de verkliga respektive upplevda oddsen för att lyckas.
Jag gissar i alla fall att ensamseglaren måste ha bedömt att oddsen för att överleva var större vid en evakuering än genom att stanna kvar.
Anders S